Elisabeth Ohlson Wallin Sjuk – Elisabeth Ohlson, försvagad av dödlig cancer, förklarade, “Detta kommer att bli min sista pjs.” Fotografen, konstnären och teaterproducenten Elisabeth Ohlson har dött i aggressiv cancer.
Hon var överväldigad av känslor när hon arbetade på sin egen pjs, “Ulla & Zarah”, som just nu spelas på Kulturhuset Stadsteatern. Till publikationen Kulturnyheterna förklarade Elisabeth Ohlson, “Jag är väldigt glad att jag gör det.”
Elisabeth Ohlsons mest kända arbete är som fotograf. Den första offentliga visningen av hennes kontroversiella konstutställning “Ecce homo” inträffade för 25 år sedan. Nya albumet “Ulla & Zarah” skrevs och producerades av henne.
Bara en vecka efter sin vanliga pjs-repetitionstid fick Elisabeth Ohlson veta att hon hade dött i äggstockscancer. Hon beskriver hur produktionsteamet samlades runt henne efter hennes uppehåll på Kulturnyheterna.
Det var samma sak som med alla andra; vi delar nu upp käpparna och pilarna och lämnar ingenting gömt. Enligt Elisabeth Ohlson “var det så spännande när jag kom tillbaka då, för jag visste då att det här är min sista pyjamas.”
Angående svenska musiker:
“Ulla & Zarah” är skriven av Lotta Ramel respektive Aleksa Lundberg och berättar historien om två av Sveriges mest älskade sångerskor under 1930- och 1940-talen: Ulla Billquist och Zarah Leander. Elisabeth Ohlson undersöker de mystiska omständigheterna bakom Ulla Billquists självmord 1946 i sina drömmar.
Enligt Elisabeth Ohlson har historien särskild betydelse för henne eftersom hon har använt sin konst för att förespråka hbtq-samhällets rättigheter ända sedan “Ecce homo”-upproret. Det finns en uppsjö av media som fokuserar på manliga homosexuella, men bara en liten del som fokuserar på lesbisk kärlek och stöd. Jag vill bryta mig loss från det, men det gör mig olycklig att jag inte kan leva mitt liv som jag vill, säger hon.
Dödsbesked:
Elisabeth Ohlson tillbringade mycket tid utanför sitt PJ-arbete med att kurera en utställning med fotografier av kända fotografer. Hon säger att det verkar som en stor förlust att tro att det här blir hennes slutprojekt.
Jag vill verkligen att mina bilder ska accepteras och att min historia ska berättas med min konst för att ha ett hem någonstans, inte bara bli avskriven som Ulla Billquists berättelse. Då behöver jag inte göra något mer, för jag vet redan vad som måste göras. Min önskan är nu inom räckhåll.
Stadsteaterns Kilen i Stockholm visar “Ulla & Zarah” till och med den 3 september. Elisabeth Ohlson kallar sitt nuvarande sinnestillstånd “tufft” efter att ha fått veta att hon har terminal cancer. Nya albumet “Ulla & Zarah” är för närvarande tillgängligt.
Efter att ha arbetat med sin egenskrivna barnbok “Ulla & Zarah” i en vecka fick 62-åriga Elisabeth Ohlson besked om att hon hade äggstockscancer. Elisabeth Ohlson sammanfattade kaoset för SVT, och hon hade rätt: det som hände här var kaotiskt.
Pjäsen uppträder just nu på Kulturhuset Stadsteatern och Elisabeth berättar för Kulturnyheterna om det stöd hon fick av produktionsteamet efter att ha besökt dem. Precis som alla har sagt, “Nu när vi har järnet kommer vi inte att lägga ner det här.”
När hon kom hem var alla överlyckliga eftersom hon visste att den där pyjamasen var hennes sista. Det svenska ordspråket “skrattat genom livet”. Elizabeth erkänner att hon inte vet hur det kommer att bli, men att hon trots detta känner sig stark.
Jag känner en överväldigande känsla av glädje just nu. Jag har burit bördan av det ända sedan jag var barn. Hon berättar för kanalen att hon till skillnad från andra bankrånare fick sitt rykte den hårda vägen: genom att leva.
Hon hoppas att hennes fotografier ska bevaras på något sätt och att hennes berättelse inte kommer att glömmas. Du borde sluta arbeta med det där dödsrelaterade projektet: Elisabeth Ohlsons mest kända arbete är som fotograf.
Det har gått 25 år sedan hennes kontroversiella konstutställning “Ecce homo” först visades för allmänheten. Hon sa till SVT att hon gärna vill avsluta sitt dödsprojekt så snart som möjligt. Men hon mår helt enkelt inte bra nog för att åstadkomma något mer än så.
Nya pjs av Elisabeth Ohlson, “Ulla & Zarah”, spelar just nu i Stockholms Kulturhuset Stadsteatern. Hon arbetar också med ett fotografiprojekt kring döden. Hon berättade för SVT att hon och hennes man precis varit borta från reptilanläggningen i en vecka när hon fick diagnosen äggstockscancer. Men det verkade som om alla bara sa: “Nu tar vi bort jeepen! Vi får inte låta det gå ifrån oss just nu.
Om några veckor kommer vi återigen att kunna njuta av premiäravsnitten som sändes i slutet av augusti. “Ulla & Zarah”-berättelsen fokuserar på romansen mellan Ulla Billquist och Zarah Leander. Nu när den fantastiska festen vi höll tillsammans är över kunde jag inte vara lyckligare.
Jag tänker slutföra mitt dödsrelaterade projekt vid den tiden. Det finns inget mer jag behöver göra för tillfället. Min nyfikenhet har väckts; Jag är nöjd. Den svenska konstnären Elisabeth Ohlson är känd för sin utställning “Ecce homo” (även känd som “Folkmord”), som visades 1998.
Konstverk som bärgats från Bibeln omtolkas här med en hbqt-snurr. Objektet för mycket beröm och kritik från det religiösa samfundet.
Jag önskar att mina bilder ska valideras och att berättelsen jag har skapat med min konst ska visas någonstans och inte gå förlorad som Ulla Billquists berättelse var. Det är så klart avgörande. Det kan vara väldigt coolt.
Sjuk fotograf; läsning installerad:
Elisabeth Ohlson Wallin, fotograf, har insjuknat. Därför är kvällsföreläsningen som skulle äga rum i Nicolaikyrkan inplanerad. Det är ett budskap från svenska kyrkan. NA skrev om Wallin och utställningen i dagens tidning. Vi meddelar dig när det nya läsdatumet är satt.
Kvällar med början 18:30 kommer stadspresident Magdalena Sjöholm och museiintendent Anders Lennartsson att närvara för att diskutera konstverket som visas. (NA) Ni som läser min blogg och bor i Stockholm behöver bara besöka Storkyrkan de kommande dagarna (senast den 16 maj för säkerhets skull) för att se den aktuella utställningen där:
Anhörig -p liv och död. Elisabeth Ohlson Wallin uppmanades av organisationen Anhörigfonden (www.anhorigfonden.se) att ta 10 fotografier som handlar om cancerdrabbade människor, övervinna sjukdom, död och ansvar.
Utställningen är enorm, och dess skapare hoppas att den kan “resa” till olika kyrkor. Vi pratar om döden och bryr oss om varandra hela tiden. Biskop Caroline Krook skrev en andaktsbok med titeln “Om oroa dig mitt i livet.”
Detta är orsak till larm; problemet är allestädes närvarande i vardagen, men vi diskuterar det sällan. Folk brukade ha omsorgsband som indikerade att det var okej att gråta offentligt. Nu försöker vi ta hand om saker och ting på egen hand och bli “klara” problemet (på den typen av humör där man inte går till sina systrar, terapeuter, präster eller pastorer).
Men vi måste verkligen normalisera begreppet oro i vårt samhälle. Du kan inte vara för pirrig av det. Ingen är skyldig att hålla tyst eller spela det coolt. Dessutom är staden Worry omgiven av berg och dalar, så ett plötsligt skyfall, nere i Worry Valley, är möjligt även när allt verkar OK.
På ett ögonblick kommer du att känna att allt var helt nytt igen. Jag vill säga: “Välkommen till gänget!” till den som upplevt detta. Alltså anledning till larm. Den kan loopa fram och tillbaka från olika vinklar samtidigt som den använder samma “objekt” som utgångspunkt.
Efter så många år av snyftande skäms vi fortfarande inte. Vård är inte ett kortsiktigt engagemang (en ‘vårdperiod’), utan snarare en livstidskarriär. men vi måste prata mer om det och dela det med varandra.
Det är vad jag hoppas för vår nutid och vår framtid. Utställningen i Storkyrkan kan tjäna som inspiration. I kaoset utanför Annedalskyrkan i Göteborg en natt i november 1998 tar sig polischefen till platsen. När en man misshandlas och en kvinna överfalls hörs skrik.
Någon hade ropat: “Detta är Satans synagoga!” med ett ondskefullt skratt. Polisstyrkan tränger in oannonserat och mannen flyr via katedralens öppna dörrar. För första gången trodde jag verkligen att jag skulle dö den natten.
Lika stort som hatet var, så var kärleken ännu större. Två decennier senare sitter jag i en göteborgsk poleraffär med min hemliga polis och en man som heter Sapo som förklarar vilka glasbitar som kan krossas på Världskulturmuseum om någon försöker stjäla mina fotografier av Jerusalem.
De förklarar varför jag inte kommer att kunna söka polisskydd och varför jag bör tänka länge innan jag bestämmer mig för om jag ska använda vetorätten för att visa provokativa bilder av religiösa personer.
Bilder som skulle visa hur tufft det är för LBGTQ-personer i mellanvästern i USA var det som intresserade mig. Som när jag gjorde ett fotocollage av prinsessan Silvia som skrubbar ut en fläck på mattan.
Temperaturen den dagen var så brännande att de lyckades tysta mig i flera år. Elisabeth Ohlson Wallin: Den gången temperaturen blev så hög att de lyckades tysta mig i flera år. Sedan dess har miljön för konstnärer, författare och journalister blivit allt mer fientlig.
När vi försöker visa något som går till toppen får vi dödsskottet direkt. Nu marscherar nazister på Göteborgs gator, nära synagogan där judar gör sitt högsta ljud någonsin för att hedra Yom Kippur. Vi kan hålla ut ett tag.
Om vi inte vidtar åtgärder kommer den dag att komma då hotet mot våra liv och behovet av att försvara oss kommer att överväldiga allt annat.
