Saga Cavallin Föräldrar – Saga Cavallin avvecklar myter om ungdom, skrivande och konservativ livsstil. Ingen kunde ha förutsett att Saga Cavallin skulle förbli ett inslag på Dagens Nyheters kultursidor, med så olika ämnen som politik, Kim och Kanye, Tinder och Britney Spears. Nu när hennes novell Glasvägen har publicerats uttrycker hon sig äntligen i en längre form.
Redaktionen för tidningen KULT spårade upp henne för att fråga hur hon kom på att skriva “just den” (och mycket mer). I Glasrutan, Saga Cavallins första roman, slits 21-åriga Patricia mellan sitt jobb på ICA, sin pojkvän och de utsiktslösa nätter hon tillbringar på samma gamla barer. Hon och hennes vänner är i tjugoårsåldern och går över klyftan mellan tonårens gymnastiksalar och den okända framtid som de har planerat för sig själva.
Slentrianerna sparar pengar för resor som inte var budgeterade för, äter pizza gjord på billiga ingredienser men med litchi-inspirerat pålägg och slåss mot gnisslingmaskineri som är Tinder och den moderna dejtingscenen. En dag dyker den till synes ålderlösa Maja Weier upp, sambo med en 28-årig grafisk designer och, kvävande, gravid.
Patricia och hennes vänner som följer henne på Instagram Stories blir besatta av en person som de föraktar men som också tar in dem i sina hem på grund av henne och hennes potentiella medverkan i realityserien Unga Mammor om hon så vill. Hur kan något så urgammalt och för många ögon konservativt som en ung mamma också vara så chockerande och orsaka ett sådant kaos i medelklassens konventioner?
Saga Cavallin skriver i ett pressmeddelande om boken, “När jag började skriva det som har blivit min bok Glasrutan var jag tjugotvå och alla jag umgicks med var helt upptagna av att hitta sätt att ta oss ur denna disiga, tvetydiga period. det var tänkt att vara tiden i våra liv.” På torsdagen innan hon lämnar Malmö för Stockholm tar vi en pratstund ansikte mot ansikte innan jobbet. Hon utvecklar bokens ursprung:
Jag hittade frasen “I was supposed to be having the time of my life” på första sidan av Sylvia Plaths “Glass Houses”, och trots dess relativa dysterhet fastnade citatet hos mig. Jag tog dock ganska lång tid, även efter att Glasrutan skrevs, att ta mig igenom hela boken. Titeln anspelar på Plaths roman, men medan Esther Greenwood beskriver sitt perspektiv som om hon befann sig i en glaslåda, anspelar titeln på min bok på det medium genom vilket vi ser världen idag – skärmen på en iPhone – samtidigt som den också fungerar som en barriär mellan Patricia och det liv hon inte lever.
Telefonens glaskorridor är den största mötes- och diskussionsplatsen för vår tids livsstilstrender och kulturfenomen. Familjen Kardashian poserar ofta på Instagram med sina barn, som är uppkallade efter platser, djur, naturfenomen och årstiderna. – Vid ett tillfälle i boken skrev jag en riktigt lång bildanalys på en bild av Kylie Jenner som håller i sin dotter Stormi i matchande baddräkter.
Jag tog bort bettet men tycker fortfarande att det är fascinerande som ett moderskap. Det har varit svårt för mig att linda mitt huvud kring begreppet en förälder-barn relation så nära som “nu ska jag ha en sexig baddräkt och mitt barn ska ha samma baddräkt och sen s ska vi posea.” Samtidigt är det bra material för dem som inte ser någon skillnad mellan verkliga livet och Instagram-inlägg.
Kardashians är som en modern kungafamilj på många sätt; barnen skyddar tronen och ger utmärkt publicitet (som i “Kolla, här är vra nya bebis”). Kanske har Kardashians fått en mer kunglig betydelse; där de en gång var kända namn på Los Angeles sociala scen, är de nu kända för att klä sina barn i jordfärger, dela med sig av miljövänliga recept, och Kim, den äldsta i familjen, har till och med varit känd för att köpa sig en hjärtefrgor, eller hjärtfråga.
Kylie Jenner förväntas få sitt första barn när hon är 20 år gammal, och den semi-konstnärliga Instagram-videon där hon tillkännagav sin graviditet har fått mer än 100 miljoner visningar när detta skrivs. Hon blev inte världens mest kända unga mamma för att hon tvingades anpassa sig till samhällets förväntningar eller marknadens krav. Mend vad?
I sitt framstående verk för några år sedan, “Huskvinnan”, reflekterar Greta Thurfjell över den plötsliga ökningen av popularitet för konservativa livsstilsideal, som ungt moderskap och att vara hemma med sina barn. Hon hävdade att det var en motreaktion mot den politiska korrekthetens tyranni i debattatmosfären, medan Saga Cavallin fann det hela mycket vardagligt.
Jag tror att det är en del av en större social rörelse mot trycket att vara produktiv och förväntan att alla ska ha en karriärväg, få betalt för sina tjänster och stiga i graderna. Eftersom det är normen i stora delar av världen att få barn tidigt, this kommer bara att ses som ett motstånd av en utvald grupp, som unga kvinnor i större städer med medelklassinkomster.
Men jag tycker att det är ganska intressant hur karriärkvinnan kom som en reaktion mot familjelivet, och hur utvecklingen har gått en runda för att göra hemkomforten till den nya känslomässiga triggern. – Modererande normer har också uppdaterats. Det är fascinerande hur många människor i dag vill vara på väg att be om ursäkt för Britney Spears fruktlöst negativa skildring som en dålig mamma i media under 00-talet, ett stigma hon fortfarande bär med sig för att hon inte får vara förmyndare mot sina egna barn.
Som jämförelse kan nämnas att Cardi B, vars musik nästan uteslutande fokuserar på sexuellt innehåll, kan associera moderskap och lägga upp bilder på sina barn på nätet utan att media ser henne som en dålig förälder. Det är ett ganska nytt fenomen. Trots att Glasrutan aldrig var en välkänd parafrass på Glasberget, finns det många likheter som gör det frestande att hänvisa till den som sådan:
En oro för framtiden, ett överflöd av alternativ som i slutändan verkar lika otillfredsställande. , ett sökande efter meningsfull kärlek som i slutändan leder till ouppfyllande offer. Medan glasögonskan Esther känner sig instängd i sitt nuvarande inhemska hjulspår är Patricia på jakt efter något – vad som helst – som skulle dra henne bort från sin självständighet.
När man läser de två böckerna Glass Road och Glass Ceiling, skrivna med 58 års mellanrum, kan man inte låta bli att undra om man alltid var för ung för att dricka. Det korta svaret är nej, och den större poängen är att genom hela mänsklighetens historia har livsstilar varit ganska konsekventa. När jag var i Indien träffade jag människor som hade ett helt annat perspektiv på ungdomen än mitt.
Antingen ansåg de att unga omedelbart borde börja sin utbildning eller så ansåg de att unga borde bilda familj. De fann det outgrundligt att någon skulle vilja vänta två år med att börja jobba på ICA. Romanen verkar handla om att välja att avsluta sitt liv i det tomrum som skapas när man inte fattar ett beslut. ICA var inte där Saga Cavallin tog sitt 21:a år; istället pluggade hon skrivandet på Jakobsbergs Folkhögskola, och det var där det första utkastet till vad som skulle bli Glasrutan skrevs.
Sedan kom jag ihåg 2019 års text och tänkte, hej, det här kanske kan bli vad som helst om jag klipper bort de två första styckena. Saga skulle kunna beskrivas som en älsklingsarketyp inom kultur- och nöjesbranschen, som en ung och älskvärd debuterande författare och journalist vars verk regelbundet publiceras på Dagens Nyheters kultursidor, medan Glasrutans Patricia vrider sig inför sitt livstillstnd som ung och oduglig.
Även om de flesta som dyker upp på kulturwebbplatser också sysslar med kulturproduktion, kan man undra hur det är möjligt att arbeta i journalistikens ofta kalla och svåra miljö och samtidigt driva en kreativ process som av allt att döma har potential att förvandla även de mest cyniska individer. Frågan är “Hur fungerar det?”
Jag har skrivit vissa texter med en ganska hård ton och kritik, så jag är lite orolig för att bli stämplad som kättare: Att skriva för en akademisk publik kräver ett annat tänkesätt än det som används för romaner eller serietidningar. Kultur och kritik avlivas ofta på kulturwebbplatser; ingenting är heligt; och senast var det ABBAs comeback som utlöste ännu en dödskult. I det stora hela verkar mode inte särskilt bekymrat över kulturens framtid (och, för att vara rättvis, har inte cynism varit kulturformarnas ständiga följeslagare genom historien?).
