Olof Lagercrantz Ung – Olof Gustav Hugo Lagercrantz var en svensk poet, litteraturvetare och publicist. 1960–1975 var han chefredaktör för Dagens Nyheter, där han i första hand ansvarade för skriftens bevakning av kulturevenemang. Olof Lagercrantz föddes av bankdirektör Carl Lagercrantz och hans hustru Agnes Hamilton (släkten Hamilton), som var faster till politikern och författaren Hugo Hamilton (vars farfar var Erik Gustaf Geijer).
I Falköping formade den moderna sjukdomen depression och senare självmord av en syster författarens barndom. Olof Lagercrantz var bror till Ebba Lönnroth, författare till Lis Asklund, professor i medicin till Rutger Lagercrantz, halvbror till Arvid Lagercrantz och farfar till Lars Lönnroth och farfarsfar till Johan Lönnroth. Och han hade en svag punkt för författaren Agnes von Krusenstjerna.
Martina var pensionerad bibliotekarie och dotter till professor Hans Ruin och Karin Ruin (född Sievers, 1894-1985). De har fem barn: sociologen Martin Lagercrantz (1940), advokaten Richard Lagercrantz (1942), läkaren Aimée Lagercrantz (1947), konståkaren Marika Lagercrantz (1954) och författaren David Lagercrantz (1962).
Lagercrantz deltog i en omröstning om att besöka Finland eller inte när vintern var över. Utöver sitt arbete som redaktör för den frihetliga tidningen Den frivillige skrev han tillsammans med Karl-Gustaf Hildebrand boken Finlands sak är vr, som såldes i över 900 000 exemplar. Han propagerade också för Sveriges inträde i konflikten från finsk sida. Efter händelserna i Moskvaaffären 1940 bröts hans idealism och han blev desillusionerad över vad han såg som förstörelsen av sitt land.
Som ett resultat av sin uppväxt i en aristokratisk miljö vände han sig till arbetslitteraturen och visade en påtaglig antipati mot det borgerliga etablissemanget och allt som traditionellt förknippas med det. Men det var de konservativa tidningarna som Nya Dagligt Allehanda och Svenska Dagbladet som han äntligen kom ut för att evangelisera.
Med början 1940 medverkade han i Svenska Dagbladet, först som recensent och skribent och sedan, 1945–1951, som tidningens kulturredaktör. Han “bedrev… cultuarlt sabotage” genom att främja modernistiska författare under en period då kulturkonservatismen var stark. Avhandlingen om Agnes von Krusenstjerna, en svensk författare och filosof, disputerade för Lagercrantz i filosofi 1951.
Han arbetade som redaktionsmedlem på Bonniers Litterära Magasin 1942-1950, Samtid och Framtid 1944-194, Vintergatan 194. 1945 till 1947 och som övervakare av Stockholms folkbibliotek 1949 till 1951. Innan han blev en av två chefredaktörer för Dagens Nyheter 1960 till 1975 var han tidningens kulturredaktör från 1951 till 1960, Olof Lagercrantz. begravd på familjens tomt vid Solna domkyrkogård.
Författare och litteraturkritiker; poesi och klassiska verk
Lagercrantz första album som textförfattare var 1935:s Den döda fgeln, som släpptes när han var en ung man med ett svårt fall av sjuk i lungorna. I sina tidiga samlingar av diktat visade han en distinkt blandning av naturlig lyrik och häftig, religiöst nyanserad skepticism. I sin sista roman, Trudi, diskuterar han en kvinnas nedstigning till frambrytande syndighet.
Dikter frn mossen (1943) tar också in teman från barndomshemmets tragedier, som författaren beskriver som “en mogen lyriker med ett innehåll som pockade på utlopp, hominess minutiöst uppmätt, ångestfyllda upplevelser som ofta frambringade vildt spridda dikter som ändå gjutits i en ett enda andetag.”
Dess förkastande av moraliserande och värdeneutralt språk, liksom dess dystra pessimism, målar upp en tydlig bild av detta verk som tillhörande den modernistiska traditionen. Kombinationen av hans låga volym, det skakande ljudet av hans stridigheter och den fascinerande stamningen i ett avsnitt av hans motiv skiljer honom från de andra medlemmarna i trion.
Dagbok (1954) och dess följeslag, Dikter och dagbok (1955), är subjektivt hållna reflektioner med poetiska respektive journalistiska kvaliteter. Linjer (1962), en samling av hans diktat, bryter med den traditionalistiska stilen för att uttrycka sin desperata längtan. Påståendet att livets realism är ett paradis var ett djärvt påstående från lingvisterna.
Dessutom borde vi få föreställa oss oss själva som sådana “i verklighetens hårda stenvärld”. Olof Lagercratz gjorde en klar poäng för det lyriska med Linjer. Senare förklarade han att diktandet hade varit lite av en omväg: “Sångtexter som den eviga beskyddaren och försvararen blev en källa till tröst när samhället pressade mig att ta ställning i politiken.”
Författarmonografier
Den första av en serie monografier om stora författare, främst från 1900-talet men även tidigare, sticker ut Olof Lagercrantz doktorsavhandling/biografi över Agnes von Krusenstjerna (1951). Huvuddelen av Lagercrantz biografiska redogörelse för von Krusenstjerna bygger på hans vänskap med henne och hans tillgång till de papper hon lämnade efter sig och de personliga brev hon skrev till medlemmar i deras gemensamma familj.
De senaste böckerna, inklusive de om Stig Dagerman, Dante, Gunnar Ekelöf, August Strindberg och Joseph Conrad, växlar mellan författarbiografier, motivationsanalyser och öppet kritiska essäer och har vunnit över en stor läsekrets tack vare sin tillgänglighet och förmåga för att återskapa tonen och atmosfären i klassiska diktum. Svenska lyriker utkom 1961 och innehöll kortare porträtt av författare som Viktor Rydberg, Gustaf Fröding, Edith Södergran, Nils Ferlin, Harry Martinson och Karin Boye.
Litteraturkritik
1946 tog Olof Lagercrantz över Svenska Dagbladets diktrecensionssektion och 1951 blev han kulturredaktör för Dagens Nyheter, där han var ansvarig för tidningens itteraturgranskningssektion, där han meddelade utgivningen av majoriteten av nysläppta böcker och recenserade verk av både nykomlingar och etablerade författare.
Med ledtrådar från den tidens kulturradikala ideal som “de lärdas plikter” dras vissa Lagercrantz-texter med programförklaringar till olika ställningstaganden av recensenten. Även om Lagercrantz ofta hade personliga band till de författare vars böcker han recenserade, hindrade detta honom inte från att kunna framföra hård kritik mot dessa författare, vilket påverkade hans relationer med dem.
Fiendskapen mellan Lagercrantz och Sven Stolpe förvärrades av kritiska recensioner, och 1964 skrev Lagercrantz en negativ recension av femte volymen av Tingstens memoarer, vilket ledde till spänningar mellan de två vännerna och kollegorna. Lagercrantz var enormt inflytelserik som litteraturkritiker för Sveriges största tidning, som också var föregångare i kulturdebatten. Genom att utöva sin rätt att uttrycka sin egen åsikt i frågan kan recensenter uttrycka starka negativa åsikter, vilket kan tolkas som ett slag mot författarens oberoende bedömning av kritikerns maktposition.
Hans litteraturkritik har tolkats som ett stilistiskt diktum, och läsarna har upplevt hans verk som på en gång uppfriskande nytt och provocerande utmanande. Han har varit föremål för ett flertal litterära analyser, bland annat Stina Otterbergs Klädd i sitt sprk 2010 och Jesper Hamberts avhandling 2011.
Andra sa det.
I sin essä från 1941 “Essän Möten med Bibeln” avslöjar Lagercrantz en vördnadsfull introduktion till kristendomen, som senare användes för att rättfärdiga ett radikalt förkastande av tron. Han drog också slutsatsen att kristen moral är “nästan allestädes närvarande” i sin fläckighet. Han skrev två självbiografier:
Lagercrantz skrev två. I sin första bok, Min, utgiven 1982, beskriver han en märklig värld som styrs av sin fars onormala styrka och envishet. Varje år med början 1990 ändrar han perspektiv på nyheterna på Dagens Nyheter. Lagercrantz skrev också mycket som kulturjournalist; några av dessa stycken, såsom hans rapportering från Kina från 1970, har sedan dess fått ett brett rykte.
Publicistkarriär
1951 rekryterade Herbert Tingsten Lagercrantz till Dagens Nyheter och de två arbetade tillsammans för att förvandla tidningen till en ledare inom svensk social och kulturell diskurs under 1950-talets decennium. Efter att Tingsten hoppade av som redaktör 1960 utsågs Lagercratz till en av tidningens två chefredaktörer med huvudansvar för kulturbevakningen.
Samarbetet med min kollega Sven-Erik Larsson var krävande. Redan 1968 krävde Lagercrantz att bli tidningens enda chefredaktör. Kulturarbetare i spetsen, Svenska Författarförbundet och den lokala Journalistklubben uttryckte alla hopp om att han skulle avgå; den senare gruppen erkände dock att Larssons ställning var avgörande. Det fanns ingen märkbar förändring i schismbeteende.
1972, strax före kontraktsförlängningen, skrev en grupp på fyrtio journalister ett brev till styrelsen där de kritiserade Lagercrantz, trots att majoriteten av journalisterna stödde honom.
Efter en period av snabb tillväxt passerade tidningen Svenska Dagbladet i marknadsandel 1970, ett faktum som väckte en debatt om tidningens upplevda förskjutning till vänster under tidigare chefredaktören Carl Lagercrantz.
Efter att ha börjat med en solid relation med Bonnier-familjen av vinmakare, befann sig VD Erik Huss och Bonniers på motsatta sidornågra överraskande utvecklingar. Flera familjemedlemmar uttryckte oro över den kvalitetsförsämring som de trodde Dagens Nyheter upplevt, medan andra skyddade Bonnier och såg till att tidningens redaktion fick skriva vad den ville.
