Diamant Salihu Fru – Diamant Salihu är av albansk härkomst och föddes i det nyligen självständiga Kosovo, men han växte upp i Borlänge. Salihu har bland annat arbetat för Borlänge Tidning och Värnpliktsnytt. Han började arbeta för Expressen 2006, där han rapporterade om olika berättelser och tidvis tjänstgjorde som tidningens korrespondent i både London och New York.
Salihu arbetade som reporter på Expressen och gick bort 2012 efter att ha köpt en pistol för ett forskningsprojekt. Han anställdes av Sveriges Television 2017 som reporter. Salihus rapporteringsbok om konflikter mellan olika grupper på Järvafältet, Tills alla dör, kom ut 2021. För sitt arbete med att ta bort gängvldet tilldelades Samma r Stora journalistpriset i årets första kategori.
2022 fortsatte han sin forskning kring effekterna som gängkrigen får i Järvaomrdet, med ett tillfälligt bidrag till SVT-serien “Raising Our Children”. Salihu släppte sin senaste bok, När ingen lyssnar, 2023. I denna bok, som tar sin utgångspunkt från Encrochats val 2020, målar Salihu upp en bild av den kriminella nätvärlden och regeringens kampanj mot den. Salihu begravdes i P1 den 27 juni 2022.
Utmärkelser
Salihu har gjort flera tillkännagivanden förutom det stora journalistpriset. Han får Bernpriset av Svenska PEN den 1 februari 2022 för boken Tills alla dör. För sin bok Tills alla dör fick Salihu 2022 priset Guldspaden 2021 av Förbundet för utbildade journalister. Jag hade följt henne hela dagen och natten.
Jag besökte barer i New York, på klubbar i London, över hela Balkan, i Sverige och i alla andra länder jag tittade upp, förutom nästan alla jag såg på gatan. Hon hade haft kul i Göteborg hela tiden. Han var i Pristina, Kosovo, där jag bodde, vid tidpunkten för händelsen. Kanske var det gammalt, men det var definitivt min idé om ett bra tillfälle att berätta för dig, charma henne och spela lap svr.
Jag kunde bevisa för tre domare att jag var en svag kandidat genom att upphäva deras omdöme vid en tävlingstavla. En annan sak att säga är att min familj har en betydande närvaro i Kosovo. Vi har kor och höns, och vi odlar potatis, majs och vete. Jag sa till mostern där udda frang hette: “Och en hund också.”
För mig är det avgörande att kunna identifiera den person som jag delar mitt liv med, i paritet med de 70 000 unga i Sverige vars familjer placerar villi för val av make. Inget av värde kom till mina förfäder, och inget av värde för deras helvete. För första gången på Bollopsnight skrek bönder “farfar”. I en Halmsäng sov de.
Farmor säger: “Vi hade många tuffa filtar.”
Under Titos storhetsdagar, Farfar, uppvuxen i en ultrapatriarkal sammankomst, markerat tydligt vem som hör hemma i den kyrkliga hierarkin. Jag gick på Hennes Trail. Han säger, “Hrt.”Nu kan vi klättra på väggen och skrika åt dem på deras första natt upp. Det var inte riktigt samma sak då, och möjligen kan äldre människor berätta liknande historier om hur det brukade vara lättare att förstå sig.
Den högsta siffran sedan 1975 var 25 100 äktenskap med skilsmässa i Sverige förra året. Hundra av aktiviteterna från 2013 avslutades samma år. Min generation ligger efter, tillsammans med de äldre (som fortfarande lever). På Facebook, Tinder och Badoo klickar vi ständigt bort från miljontals potentiella partners.
Men vi måste fortfarande presentera oss. Det kan finnas någon som är bättre där just nu, någon som är sämre med en bättre social ställning och karriär. Jag hävdar redan från början att Kosovo kommer att fortsätta att vara värd för diplomatiska förbindelser i specifika scenarier. Jag har protesterat ett antal gånger till förmån för döva öron.
Mammor har gjort det klart att han satsar “för barnets bästa”. Jag har kommit fram till att ett snabbt roterande system behöver sin egen tid. Förändringen borde vara lång, som det var i Sverige. Med tillgång till sociala medier och oberoende tankegångar är den yngre generationen mer liberal. Oftast.
Efter ett långt samtal med hans nu avlidna märke sa jag till min kvinnliga kamrat att gå på förlovning ett år senare. Vill du bekräfta detta? Jag frågade. “Ja”. För henne var allt självklart och hennes eget omdöme. I augusti betalar jag för bröllopet. För att hjälpa henne att nå sina mål kan jag ge ett litet bidrag.
Jag är här för att förklara vad som skulle vara bra för någon annan. “Penna” var bland de första svenska orden han lärde sig säga. I sitt nya hemland Sverige etablerade sig Diamant Salihu också som en respekterad och modig journalist. Han talar till dig på ett tyst och mildt sätt. Jag är hans representant idag.
För många år sedan profilerades Expressens reporter Diamant Salihu. Han är veteranreporter för svensk tv idag. Reportageboken “Tills alla dör”, som han gav ut tidigare i år, är det mest kända verk han någonsin skrivit. Dethandlar om de uppmärksammade Järvamorden i Stockholm, där en ung mans död inte resulterar i någon ytterligare betydande offentlig upprördhet.
När han börjar sitt sommarprogram finns det redan en fläck mellan husen som snart kommer att tas bort av arbetarna som ägnar sig åt renässansverksamhet. Som av lätt värme. En ung man som skulle ha kunnat få ett fullt liv har mördats i de ständigt eskalerande konflikterna där liv och död inte längre betyder någonting.
Arbetslöshet, trngboddhet, skolans klimat och samhällsservicens nedmontering har alla bidragit till utvecklingen av de yttre ramarna. Det kan ha lagts tillbaka århundraden. Diamant Salihu, som kom till platsen som flygblad från Kosovo 1991, var bara några år äldre än så här. I Kosovo bygger han skickligt ett barnhem, hjälper hela familjen att komma dit genom att hjälpa dem alla att hjälpa varandra och gå istället för att ta en bil till morföräldrarnas hus.
Medan man inte tittade på brödrostar istället för utedasse. Familjen flydde till Sverige så fort striderna började i forna Jugoslavien. Därefter flyg till Borlänge i Dalarna, sedan till Kramfors. Nils gick dit. Medlem i den nya familjen var Svenske Nils, som fungerade som guide och vägledare. Nils, som förde den stora familjen till sin lya.
Nils gav Diamant Salihu sin första svenska bok, “Raskens” av Vilhelm Moberg, som handlade om det avlägsna Sverige som han fortfarande kunde minnas sin barndom i. Alla behöver en “Nils”, enligt artikelns tydliga och enkla text. Jag är tacksam och lättad över att jag vaknade i Tjärna Värdshus i Borlänge.
Åren jag arbetade på Plogstigen 16, 8 och 12 har format mig till den person jag är nu och gett mig många av de närliggande kollegor jag är närmare än jag är idag. Jag hoppas att barnen som växer upp i området förstår tidsresor på samma sätt som jag och mina följeslagare gjorde på 1990-talet och början av 2000-talet.
Men jag är verkligen glad att det inte fortfarande är så. Jag började gå på Tjärnaängskolan när jag kom till Tjärna ängar 1992. Jag jobbar med klasskamrater som Robin, Johannes, Emma, Erika, Pernilla och Sanna. Vi spelade fotboll i den inledande omgången. Innan dess kunde jag gå på en föreläsning och börja skriva.
Man vet att hoppa över tennisbollen när den är på baksvingen och att placera sig längst bak i ledningen samtidigt som man skjuter en tennisboll mot marken. Vi tränade svenska på lektionerna och på lekplatsen. Vi bodde hos dem i Tjärna och besökte deras byar i Paradiset och Övre Tjärna. Det var också genom klasstävlingar som jag började spela fotboll på Bullermyrens IK och Borlänge handbollsklubb.
Idrotten fungerade som en språngbräda för många av oss att utveckla en stark känsla av gemenskap och fungerade som ytterligare ett hem där alla kände sig välkomna oavsett var de föddes eller hur mycket pengar deras förfäder hade i fickan.Om de överhängande dagarna hade ett jobb, vill säga. Det var helt naturligt att de tävlande i både skolan och idrotten hade namn från hela världen, kallade sig olika och tog alla tillgängliga höjder.
Majoriteten av dem i både skola och arbetsplats var dock svenskfödda. Det är uppenbart att vi också stödde rasism, precis som många människor som invaderades. Men skolan var en plats där vi inkräktare kunde höra oss tala unisont med våra autentiska svenska accenter. Vi hade utmärkta lärare, förstklassiga komponeringar och snabb instruktion.
Även om vi hade förfäder som kunde avsluta sina jobb, hade äldre som var vältalande och anpassade till svensk kultur samt nya sociala koder och traditioner, så kanske vi ändå genomför en klassåterförening om vi växte upp i Tjärna. Skolan gav oss möjligheten att gå in i kapp och förbi. Jag ser många förändringar när jag läser Niko Agos rapportering om Tjärna ngar r 2018.
Aldrig mot de bästa. Enligt rapportens författare kretsar frågan kring sysselsättning, förmåner, utbildningsmöjligheter och behovet av hjälp och säkerhet bland män. I likhet med hur min generation kunde växa upp i Tjärna, hörs det ofta ekot från lokala äldste som sjunger hopp. Drivkraften ledde till att jag drog mig ur skolan och gjorde mig till en bättre journalist och människa.
Jag kommer dock också att dras med den utveckling jag ser. Dagens Tjärna ngarbor har inte samma möjligheter som jag. Ett reportage om mitt älskade Borlänge och området jag växte upp i publicerades i Expressen för fyra år sedan. I Somalia hade alla elever i skolklasserna rötter, nämnde jag.
En av de starkaste människorna jag träffat och de bästa lärarna jag jobbat med är Anneli Palmberg, min tidigare lärare. Han satt med samma kraft som han hade under hela året. Jag kunde inte se hur superdamen skulle kunna lösa problemet med tanke på var hon stod. Inget har rapporterats under det senaste året.
Skolan har 90–95 procent av sina barndren bor hos sina föräldrar idag. Dessutom har Anneli Palmberg gått in i pension. Hon kan normalt inte klona i en bok. Några av skolans bästa lärare har lämnat Tjärnaäng och systerskolan Solängs skolor. Även om det var bättre i år var andelen statligt anställda som läste lägre, 39,3 procent. 64,2 procent var majoriteten för Borlänge kommun.
