Christina Jeurling Birro Familj – Christina Maria är en kvinna som är född den 29 december 1972 och som för närvarande är bosatt i Stockholm på Hagagatan 15. Det har gått fem år sedan hon flyttade till sin nuvarande bostad (den 8 september 2017). Hon delar hem med två andra personer, Peter och Eliott. Christina Maria är inte mer eftertraktad än andra människor.
Vi har hittills lämnat information om henne vid 15 olika händelser denna månad. Christina Maria har för närvarande en intern tjänst på ett företag eller en organisation. Hennes lägenhet delar en gemensam trappa med tjugo andra personers. Hon flyttade in i sin nuvarande bostad på fastigheten samma år som en annan person (Peter Marcello) som fortfarande bor där nu.
De flesta som använder denna tjänst och söker Christina Maria hamnar i Stockholm. Viva Hate är en dramakomedi som utspelar sig i 1990-talets Göteborg och kretsar kring kärlek, död, drömmar och musik. Även på GP:snöjesredaktion spelas en scen ut. Det hade gått en vecka sedan Peter Birro senast satte sin fot i Göteborgs-Postens glänsande tegelhus på Polhemsplatsen.
Så länge han var där var han en del av subkulturen och kämpade mot etablissemanget. För honom var Göteborgs-Posten gestaltningen av orubblig styrka och mod. En ögonöppnande högtalare som arbetar tillsammans med Societet, Volvo och Folkpartiet. Birro hävdar också att han via lokalradion släppte lös en störtflod av oanständigheter på revolutionären Frank Gunnarsson, en av hans lojala anhängare.
När du äntligen kommer hem. Uttryck dina känslor på Göteborgs-Posten med några väl valda ord!
Jag kom hit för första gången 1985, när jag var ett litet barn. Jag hade skickat in en artikel om vad jag då ansåg vara en stor skandal – nämligen att Strindberg hade nekats ett postumt Nobelpris. Sune rnberg, dåvarande kulturredaktören, bjöd in mig på sitt pappersfyllda kontor. Överlag var böckerna korta. Även om han inte hade för avsikt att verkligen läsa min artikel, sa han till mig att “bevara min passion” i alla fall. Jag har aldrig glömt det.
Var din allmänläkare på 1990-talet också med på Jantelagen?
– Grovt sett var det så med tanke på att media var så mättade med kungens propaganda. Det fanns en strand i Göteborg där etablerad kultur krockade med ett underbyggt och erkänt alternativ. Jag och mina vänner stod utanför båda och sågs aldrig. Istället planerade vi uppträdanden med punk och poesi där flera hundra deltog.
Jag identifierade mig med punkrockare då, och jag håller fortfarande fast vid rörelsens ideal om medkänsla, aktivism och nedmontering av auktoritära maktstrukturer. Det är sant att jag är äldre och svagare nu, men jag känner fortfarande samma känsla av fientlighet. GP lyfte också fram tävlingen Rockslaget, då vårt band The Christer Petterssons skapade skandal, därför är det GP som har mest ansvaret för att göra oss kända.
Bandet Viva Hate tar ställning mot GP:s redaktion i föreställningen. Vad händer?
De besöker rockjournalisten Anders Hansson i hans hem, där de tar bilder på kända fotografer och försöker övertyga honom om att han inte är så stor som han verkar. Han sitter vid sitt skrivbord och grytor, tvivlar på varje ord de säger och förnekar deras uppenbara talanger.
Hur skulle du beskriva Viva Hate?
Efter Monica Z ville jag göra något med en annan atmosfär, så jag klev ut i min egen musikaliska värld av stora känslor, rock och pop. Det blir mycket musik och tårfyllda scener; det kommer att bli en galen komedi. Ett fiktivt berättelse baserat på min erfarenhet av att bilda ett band med min bror Marcus och sedan bli utesluten från Rockslaget.
Showen kommer att fokusera på tjugoårsåldern, en tid då en botten kan vara katastrofal. När din preferens för Morrissey eller The Cure kan visa sig vara avgörande. Peter Birro tar fram sin iPad och visar några scener ur Viva Hate, som ska ha premiär på SVT i december. Flaggan vajar över Gyllene Prag. Snart kommer de att sitta i en maskerad bil och backa in i en musikaffär för att stjäla flera varumärkesgitarrer.
Var står de på The Clash och The Cult, och gillar de Fender- eller Gibson-gitarrer? En replik är huggen i sten: “Ingen bildar ett rockband om de inte är villiga att dö för det de tror på.” Formuleringen är något typisk för Peter Birros verk från 1990-talet, i all sin kompromissfria glans. Han fick Morrisseys namn tatuerat på bicepsen och hade läst varje ord av Maladjusted utantill innan det första exemplaret ens hade släppts.
Dessutom visar ett klipp ett hem som lyssnar på Viva Hate. En upplevelse som kommer att göradu funderar med tacksamhet när du kopplar av hemma. Alla bandets låtar skrevs av Soundtrack of Our Lives-gitarristen Ian Persson. Enligt en slug ryck är Morrissey bland de många kända artister och kultmusiker från Göteborg som dyker upp i seriens tre sista avsnitt.
Inget Peter Birro någonsin vill erkänna eller glömma. Han har definitivt träffat Morrissey, så han kan följa med; hans kärlek till den mörka, självreflekterande och rullande musiken som The Smiths gav ut har inte bleknat med åren. Showen kretsar kring Daniels bror, sångaren i Viva Hate (spelad av Tom Ljungman), som ständigt kallar sina fans för “idioter” och undviker att visa några känslor.
Morrissey är hans slutdestination. Det är knappast en slump att Peter Birros alter ego, Daniel, delar samma namn som Daniel i de två första av hans romaner, Under bordet (1993) och Utan nd (1995), som båda utspelar sig i Sverige och England och kretsar kring Birros romaner. kreativt liv och hårt festande i Göteborg och London med alkohol, musik och droger.
Det är obestridligt att det finns likheter mellan mig och Daniel. Till och med jag har spelat i band, drömt om att erövra världen, varit envis och vägrat backa. I de ögonblicken när du känner dig pressad att tro att du är något innan du faktiskt är det. Jag läste Dylan Thomas som ett litet barn och drömde om att bli poet. Författare! Tro på dina egna drömmar.
Det var dock Strindberg som gjorde det första betydande intrycket. Men nu kan vi gå till andra regissörer som Agneta Fagerström-Olsson, Paul Thomas Anderson, Fellini och Sergio Leone för inspiration. Jag måste ha sett hans mästerliga epos Once Upon a Time in America minst ett halvdussin gånger. Du och Marcus Birro skrev tillsammans det första utkastet av Viva Hate, men ert samarbete bröts till slut och ni avbröt all kommunikation.
Är det idag du är vän med folk?– Jag pratar inte om familj i tidningen. Är det mycket konkurrens mellan er när ni har vuxit upp? – Inte alls; vi har alltid stöttat varandra. Vi tittade ut mot Göteborgsandan, och vi var på ett väldigt kaxigt humör. För de hårt arbetande och nedstämda. Men allt förändrades vid den tidpunkten. Övrigt: Jag gav upp bry-minglet med pojkarna.
Hur var du inte en toning?
Jag var ganska säker på mig själv och trodde att jag skulle lyckas oavsett vad. Allt var dock på gränsen till legitimitet; Jag var rättvist blyg och rädd hela tiden och trodde att allt jag gjorde var ofarligt. Det är därför jag är så nöjd med min stigande ålder. Jag hörde en gång en intervju med Leonard Cohen genomförd av Stina Dabrowski, där Cohen mindes att han deltog i en fest med sina tonårsdöttrar, som alla då var i tjugoårsåldern.
Han var framgångsrik i att hålla en foursome. Han sa: “Smärtan i huset var outhärdlig” (smärtnivn i huset var ret outhärdlig). Det var precis det, tänkte jag. Att vara ung är en extraordinär sak. Det är otroligt ädelt att bara ge upp, sitta still och vilja bli dödad.
Hur skarp är du just nu?
För att citera Konstant (skratt)..Äntligen verkar det som att folk har kommit på hur de ska hantera sorg. Jag har i alla fall lyckats hitta min groove. Tidigare var det genom sång, dagbokskrivande och en oupphörlig önskan att stå i centrum för uppmärksamheten. Sedan insåg jag att jag inte hade gjort det bästa av all den spänningen. Sanningen att säga, jag är inte den självdestruktiva sorten.
Jag tycker om att vara vid sidan av och bli observerad. När jag äntligen kom på det blev livet lättare, och nu har jag verkligen tur. Om du är villig att ge dig själv över till kraften i karleken kan det förändra ditt liv till det bättre. Att försöka lyckas är lättare än att misslyckas. Men det är en stor utmaning för fansen.
Familj: journalist/manuell redaktör Christina Jeurling Birro och hennes ytterligare två barn, 8 och 10 år. Dessutom, 19-åriga Nastassia. Home ligger i Uppvuxen, men jag bor just nu i Stockholm och pendlar till en arbetsplats i stadsdelen Vasastan. Pågående arbete: Filmer som “Upp till kamp” (2007) och “Den första zigenaren i rymden” (2002) och “Hammarkullen” (1997) från Sveriges TV.
Filmerna Bäst i Sverige (2002) och Monica Z (2013). Elverket (2004) konstaterar att Pjäs är den sista försvarslinjen för arbetare. Det nya Morrissey-albumet, “World peace is none of your business”, kan höras här. Den nya tv-serien Viva Hate får världspremiär på Way out west den 7 till 9 augusti. Skapar handskrivet manus till Pelle Erövraren 2 och 438 dagar, en film baserad på Martin Schibbye och Johan Perssons Tid i Kalityfängelset.
