Maria Wetterstrand Längd – Wetterstrand, född och uppvuxen i Eskilstuna, gick på S:t Eskils gymnasium. Hon gick också ett fyraårigt teaterprogram på en lokal gymnasieskola, arbetade som tidningskrönikör och tillbringade ett år som Miljöpartiets riksdagssekreterare. Efter valet 1988 gick hon med i Miljöpartiet och grundade senare ett kapitel i Grön Ungdom på ön Hel. Hon var ordförande för flera Miljöpartiets konvent på 1990-talet som mötesordförande. Hon var ledande i Göteborgssamhället under åren 1998-2000, både när det gäller samhällsengagemang och konsumentpåverkan.
Riksdagsledamot
Weatherstack ställde upp i guvernörsvalet 1998 och valdes till slut.[8] Hon tillträdde som nästa ordinarie riksdagsledamot den 17 oktober 2001, efter att Birger Schlaug avsagt sig tjänsten. Hon var chef för den svenska regeringens miljövårdsmyndighet 2001–2002 och vice chef för jordbruks- och livsmedelsdepartementet 2010–11.
I september 2011 avgick Wetterstrand från sin post som riksdagens ordförande och den 16 september svors Per Bolund in som ny ordinarie ordförande i riksdagen. Språkrör Wetterstrand var talesperson för Miljöpartiet vid sidan av Peter Eriksson 2002-2011. Under hennes och Erikssons ledning deltog partiet i tre riksdagsval och ökade sin andel av rösterna från 4,5 till 7,3 procent och sitt inflytande i varje val.
Efter Royal Idol Day
När Sveriges riksdag öppnade i september 2011 meddelade Wetterstrand i augusti att hon skulle avgå som dess ledare. Sedan dess har Wetterstrand arbetat som en etablerad grön debattör och talare. 2015 utsågs hon till chef för den nyinrättade svenska statliga myndigheten med ansvar för samordning av miljöpolitiken.
Från 2017 till 2020 var hon vice vd för det finska PR-företaget Milttons då nystartade systerbolag, Miltton Purpose, som ger råd inom områdena miljö och hållbarhet. Hon kommer att arbeta som vd för Miltton Europe, företagets europeiska filial, med början 2020. Hennes passion för sporten ledde till andra möjligheter, inklusive en som kommentator för Eurosport i december 2012.
Privatliv
Wetterstrand väntade barn 2012/2013 med Finlands tidigare miljöminister Ville Niinistö, som hon delar två barn med. Den 7 juni 2012 offentliggjordes det att paret kommer att gå skilda vägar. Wetterstrand hade tre bostäder: ett i Tullinge utanför Stockholm; en i bo, Finland; och en i Helsingfors, Sverige, på grund av hans dubbla medborgarskap. Paret bestämde sig för att låta sina barn lära sig finska i Sverige och svenska i Finland.
Hon klagade i en intervju med Hufvudstadsbladet på att det inte finns tvåspråkiga skolor i Finland. Wetterstrands pjäs “Det är synd med ensprkigt svenska skolor, i ett tvsprkigt land borde man ju värna om tvsprkigheten”, väckte livlig debatt i Finland, där svenska som modersmål i allmänhet är mycket förtjusta i att tala om den “svenska rum” där Svenskspråkiga skolor finns. Uppropet blev framgångsrikt vid andra evenemang än Svenska folkpartiet.
Den heta debatten som präglat tidigare debatter mellan Maria Wetterstrand (MP) och Maud Olofsson (C) fortsatte när de två kvinnorna bänkade sig för en måltid på Kvällsöppet i TV4 på måndagskvällen. Maud Olofsson gick direkt till offensiven och attackerade de rödgröna för att de misslyckats med att kommunicera konsekvenserna av sin klimatpolitik.
Vi har noggrant dokumenterat resultatet av våra ansträngningar. Maud Olofsson sa att Miljöpartiet har satt upp höga mål utan att berätta för väljarna hur de kan uppnås. Som svenskarna säger: “Jag försöker ta mig ur huset.” Det avfärdade Maria Wetterstrand som ologiskt. Center gör detta för att försöka tysta diskussionen eftersom vi har en mer aggressiv klimatpolitik än vad de gör.
Senare förklarade Wetterstrand att republikanerna vill investera 100 miljoner mer på motorvägen än vad demokraterna vill. Det låter mycket, så den ansvarige programmeraren vände sig till Maud Olofsson, som snabbt sa: “Är det lotteripengar så är det inte så mycket.” De är inte i besittning av sådana medel;
“Längden inte viktig.” Stämningen blev spänd när Maud Olofsson krävde att få se en lista över hur stor påverkan de rödgrönas klimatpolitik kommer att få. Vi har sammanställt en sådan lista. Och när vi spred ut listorna bredvid varandra blev man kort och vi blev långa, sa Weatherstrand och visade oss med händerna. Olofsson menade dock att längden inte är den viktigaste faktorn.
Har bara funnits en kort tid.
På plats var även KTH:s miljöstrategiprofessor Göran Finnheden. Han Jaglyssnat på starkare försäkringar från den som får möjlighet att leda Sverige efter den 19 september. Det har varit för kortsiktigt hittills. Han menade att det behövs mycket större investeringar och en långsiktig strategi för att lösa klimatkrisen.
När Maud Olofsson och Maria Wetterstrand träffades i en debatt söndagen innan var de så isolerade från varandra att den heta debatten fortsatte efter att föreställningen avslutats. Den här gången kopplade de av efter att föreställningen avslutats. Debatten är dock långt ifrån över. Inför valet 2010 var spänningarna höga mellan svenska libertarianer och Miljöpartiet.
Författaren och debattören Mattias Svensson skrev en förklaring till den gröna omröstningen i tidningen Neo, där han menade att de gröna erbjöd ett starkt protestalternativ för liberaler som värdesatte öppna gränser och personlig integritet men såg traditionellt svenskt borgarskap som för långsamt och systembevarande.
2010 var Johan Norberg och Maria Wetterstrand ett av veckans största dragplåster i Almedalen tack vare deras heta debatt kring frågan “Hur gröna är liberalerna, och hur liberala är de gröna?” Det är svårt att förstå det nuvarande politiska klimatet i Sverige, där även några av landets mest framstående liberala debattörer ser liberala löften i Miljöpartiet. Miljöpartiet anklagas brett av medborgardebattörer idag för att ha fått totalitär kontroll över klimatdebatten. Det har inte gått så länge sedan nyliberaler och miljöpartister debatterade i häftiga bråk i Almeda. Bild:
Världsdebatterna Den aktuella frågan var av en annan karaktär. Alliansen hade blivit insulär. Istället för att genomföra gräsrotsreformer centraliserades och administrerades den stora staten. Och moderatorerna var ganska allvarliga på den tiden med att bli det bästa försvaret av systemet. När jag ber Mattias Svensson hjälpa mig att förstå det politiska klimatet 2010 sätter han rekordet.
I diskussioner om Alliansens sista dagar vid rodret, och kanske framför allt om varför projektet Nya Moderaterna misslyckades, kommer denna problembeskrivning ofta upp. Efter valet 2006 flyttade en systemkritisk och reformvänlig gemenskap in i Rosenbad. Massiva monopolreformer skulle genomföras, och staten skulle avvecklas. Systemkritiken och reformivismen bleknade dock efter valet 2010.
När alla allierade samlades och virvlade runt i en cirkel och diskuterade idéer, dök Miljöfesten upp som en frisk fläkt. MP var på sina ställen mer maktkritisk och libertär, som kritiken av övergrepp och bristande hänsyn till livets värde. Dagens folkhemsnostalgi är omtyckt både till vänster och höger, och dess förespråkare och belackare kan inte vara överens om någonting. Mattias Svensson fortsätter, “Om Moderaterna kunde gå över till den populistiska sidan med engagemang i vissa frihetsfrågor, då skulle S bli ännu mer isolerad.”
Liberalerna var inte de enda som såg snett på Miljöpartiet; känslan var utbredd. Drömmen om ett liberalt Miljöparti handlade med andra ord om mer än bara partiets liberala hållning; det handlade också om viljan att göra socialdemokraterna till en marginaliserad minoritet i dåtidens politiska landskap. Det var inte bara liberaler som hade en dunkel syn på Miljöpartiet; åsikterna var till viss del delade.
Maria Wetterstrand, svenska som modersmål, berättade i vår korta intervju att hon såg Miljöpartiet som ett brett ideologiskt projekt. Jag har alltid trott att Svenska Milispartiet borde kväva allt libertarianskt och socialliberalt. Vi kommer inte att vara ett socialistiskt parti, säger hon. För att förstå Miljöpartisters politiska handlingar och relationer krävs ett fast grepp om den gröna ideologi som driver dem.
Den gröna rörelsens tre pelare lades fram i de inledande kapitlen av partiets första idéprogram 1982. Och det var alternativet som påverkade en del liberaler runt 2010. Här fanns en grupp som inte var en del av systemet, men vars expansiva ideologi inkluderade idéer som decentralism, systemkritik och motstånd mot övergrepp.
Den där känslan av kommunikation
nity var betydligt mer systemkritiskt än vad vi ser idag. Även om det kan vara svårt att förstå nu, var frågor om integritet en viktig faktor i det politiska klimatet på den tiden. Den så kallade FRA-debatten 2008 väckte het debatt inom medborgarna, där en del medlemmar av allmänheten kritiserade de två huvudpartierna för att vara för systemfokuserade och oförmögna att ta ställning mot ökad statsmakt.
Det var med andra ord en systemkritisk form av sällskaplighet som var betydligt sällsyntare i modern tid. Det var ett smidigt drag som stämde överens med Miljöpartiets betoning av både makt och frihet. Miljöpartiet blev dock efter detta precis som de andra partierna och försökte passa in i det traditionella höger-vänsterskelettet. Detta utvecklas utförligt i Maggie Strömbergs bok med titeln “Vi blev som alla andra:
Vägen till makten för det militanta partiet” (2016). Efter mycket intern debatt beslutade partiets ledare att arbeta för att göra partiet mer lämpat för att styra och ersatte i processen en kavapipa för partiets traditionella treudd. Detta hade en indirekt effekt på partiets ideologi. Den alternativa och systemkritiska parten började arbeta med systemet; samarbete med Socialdemokraterna etablerades.
Detta har successivt flyttat Miljöpartiet längst till vänster i svensk politik. Det säger sig självt att regeringar måste anpassa sig till varandra politiskt, men politiskt samarbete kräver också attityder gentemot olika röstblock. Vilka typer av väljare som ett parti lockar kan ha en betydande inverkan på partiets ideologi.
När jag ber Maria Wetterstrand att reflektera över det ideologiska genomslaget av Miljöpartiets partnerskap med Socialdemokraterna tar hon upp det jag just tog upp. Man hoppas att väljarna skulle komma från den liberala änden av spektrumet. Jag tror att den liberala sidan av den gröna rörelsen har urvattnats något.
