Johanna Frändén Pojkvän – Oväntad vänskap med konstnären Carl Johan De Geer, som berättas av Johanna Fränden En bok om fotboll kan täcka mycket mer än bara sporten i sig. Det visar den nya boken Att segra är banalt av Carl Johan De Geers och fotbollsspecialisten Johanna Frändén. Boken diskuterar också feminism, filosofi, litteratur, ålderdom och de bästa slangtermerna.
Jag kommer in på bokförlaget Kaunitz-Olssons mysiga Gamla stan café en solig eftermiddag i början av juni. Jag hittade före detta Femina-medarbetaren Carl Johan De Geer, artist, författare, filmregissör och mycket mer, i en intervju med sportskribenten och fotbollsexperten Johanna Frändén, samt den svidande Aftonbladet-kritikern.
Carl Johan visar två kuddfodraler dekorerade med handsnidade figurer som minner om målningarna av den franske konstnären Henri Rousseau, som är känd för sina skildringar av djur i exotiska miljöer. Johanna borde skaffa en kuddfodral, eftersom de nu kan komma till stånd nu när hon har flyttat in hos en man i ett litet hus nära Paris, där hon också börjat sköta sin trädgård.
I sina skrifter, Frändén och De Geer. Vid det här laget vet alla att spelande är meningslöst.
Det här är en ny kuddfodral för Feminas prenumeranter, dock kan du läsa om hur Johanna övervinner sin rädsla för engagemang i boken Att segra är banalt. Det är en bok som består av brevväxlade mellan de två varje dag i tre veckor i sträck över sommaren. Carl Johans syster, Marianne Lindberg De Geer, fick den ursprungliga idén till samarbetet efter att ha blivit så förtjust i sin kusin Johannas krimskrams att hon förutsåg att de två skulle arbeta tillsammans.
Ett lite känt faktum är att de tävlade tillsammans i 2011 års P Spret-turnering och tog sig till semifinal. Nu sitter de två bredvid varandra i en liten soffa med åtsittande rygg, Carl Johan har fått sitt första sprutavaccin (från Astra Zeneca) och Johanna hennes (från Pfizer-BioNTech), samt reportern (från Pfizer- BioNTech).
Vi hoppas och tror att de krav som Socialstyrelsen ställer på intervjuer vid pandemier kommer att uppfyllas med detta. Den första frågan som naturligt dyker upp är “Vad gjorde Carl Johan för Femina?” I en ganska dramatisk händelseutveckling låste jag en gång in mina kläder i en centrifug i en garderob. Som tur var var jag fullt utrustad med verktyg som filmarbetare;
Jag kunde klottra isar hela centrifugen och få gratis kläder. Visste du redan från början vad du ville skriva om? Johnathan Franzén: – Vi fick först frågan om vi ville skriva en bok om fotboll (Carl Johan och jag har båda en djup uppskattning för sporten), men vi gjorde några justeringar. Vi har så mycket fotboll i våra liv att det kan bli en börda om vi skulle skriva en bok om det.
CJG: – Jag gjorde en lång lista med ämnen som jag ville skriva om, men jag kom aldrig till att använda den. Det kom hela tiden nya saker som Johanna hade skrivit om som jag ville kommentera. Som tur var var jag och tittade i bokhandeln Staffars Serier på Bellmansgatan i Stockholm när hon i ett brev nämnde vilka svordomar hon tyckte var bäst att använda (kuken! – en favorit), och det slutade med att jag köpte en liten volym innehållande Kapten Haddocks svordomar på franska (L’intégrale des jurons du Capitaine Haddock).
I fransk fotboll är mål mindre viktiga än assist.
En läsare har ingen aning om var de kommer att hamna. Här går tankarna till filosofi, litteratur, feminism, det australiensiska måltidsprogrammet, Hemingway-kvinnorna, Jaques Tatis spektakulära fall som regissör, militären och konsten, ålder (Carl Johan är 83, Johanna är på väg att fylla 40) och det faktum att vara i ett förhållande är ganska vardagligt, vilket också blev bokens titel.
Tack, Carl Johan, jag sliter inombords (skratt). Det var en undersökning som visade att fransmän i allmänhet håller med om att får inte är särskilt intressanta att prata om. Ett eller två spektakulära mål kommer vanligtvis att göra susen när de behöver lyfta fram sina största fotbollsögonblick. Det håller deras kollektiva kloka råd engagerade mycket längre. Även om min parisiske vän är ett inbitt PSG-fan (Paris Saint-Germain FC) så rotar jag i hemlighet efter deras motståndare när de spelar. Det är möjligt att saker och ting börjar kännas mer som hemma efter ett tag, men det blir roligare att skriva om dem.
Det är en kvinna i Hemingway-formen
CJG: – Jag har alltid velat skriva en bok i detta fria associativa format utan tydliga konturer. Jag har tyckt att det är ganska terapeutiskt; det har tagit upp frågor som jag inte hade tänkt på tidigare. Jag har alltid blivit först utvald för mlvakt när vårskollaget spelade fotboll, men jag tänkte aldrig så mycket på det förrän jag började skriva om det.
När pratar vi om en Hemingway-tjej?
Innan jag var 30 hade jag redan bott i mer än ett dussin olika lägenheter i åtta olika städer, inklusive Barcelona, Stockholm, Rom, London och Göteborg, för att nämna några. För åtta år sedan, när jag flyttade till Paris, tog jag beslutet att bo själv och möblera min lägenhet själv. Jag brukade alltid arbeta i grupp och dela möbler.
Men det hindrar inte det från att hända, även under ett år som detta, när Paris har infört stränga restriktioner på grund av pandemin. Det finns en del av mig som vill komma på fötter igen så snart som möjligt för jag kan inte skaka känslan av att någon annanstans skulle vara roligare. Samtidigt är Paris en bra kompromiss, ett globalt nav med ett utmärkt läge.
Därför finns fler sydeuropeiska fotbollsspelare med i filmer.
Varför tycker så många människor att fotboll är så intressant? CJG: – Jag blev intresserad av fotboll när jag var 48 år; min fru, Marianne, introducerade mig för sporten; hon har älskat fotboll ända sedan hon var liten. Eftersom hon förklarade spelet för mig, tycker jag nu att fotbollsmatcher är lika fascinerande som teaterpjäser.
Varje fotbollsspelare har sin egen distinkta stil, och du kan lära dig mycket om deras personligheter genom att se hur de spelar och reagerar på planen. Spelets mekanik, där spelare styr pjs som flyttar till olika positioner, påminner om schack och är helt fascinerande. CJG: – Det är anmärkningsvärt att se Ronaldo, en fotbollsspelare som är så stor och stark att han ser ut att kunna springa rakt igenom en betongvägg utan att bli skadad, falla som en fura vid beröring av ett lätt finger, och sedan shimmy och vrida sig i ångest; det är komiska överreaktioner.
JF: – Det är lite respektlöst mot Sveriges kungafamilj, och mycket mer så i England, där man borde läsa böcker istället för att se film. I söder är det normalt; Jag satt i publiken en gång för att titta på en stormatch mellan Barcelona och Inter. Fans av Inters visste att deras lag hade små chanser tekniskt, så de skrev hela tiden “fall, filma.” Filmskapande har en varmare stämning down under.
JF: – Det har varit en frisk fläkt under epidemin, som annars har varit ganska tyst. Det har varit en fröjd att skriva till Carl Johan, glad hela tiden, och lära känna honom bättre genom vår korrespondens. Jag har varit lite orolig för att slå fyrtio, men efter att ha träffat honom är det klart att en sådan esprit på fyrtio plus fortfarande är möjlig. Det är inspirerande att han bytt karriär så ofta; det är aldrig för sent att börja något nytt om du vill.
Hur kan jag bäst sälja en bok till Feminas läsare som innehåller omfattande bevakning av fotboll?
JF: – Min lärare mamma (och pappa) tyckte det var så tufft att vi bara pratade om fotboll hemma. Sedan började hon delta i Fantasy Premier League, ett onlinespel där du drar upp ett lag på elva spelare baserat på ditt fantasylags prestation. Det kan vara ett irritationsmoment. Soft Hooligans är ett kvinnligt nätverk av aktivister som arbetar för att främja sexistiska och feministiska saker i Sverige. I länder som Spanien är fotboll en populär familjeutflykt; på Camp Nou Stadium i Barcelona kan du träffa mormödrar som har varit säsongskortsinnehavare i mer än fem decennier.
