Eva Armini Sommarprat – Tänk på hur enkelt det är att få önskade åsikter. Det stod klart från början att Eva Arminios sommarkurs P1 skulle bli en rigorös akademisk utmaning för mig. Ingenting kunde vara längre bort från förutsägelsen. Att som sexuell minderårig inse att ens föräldrar inte är deras biologiska föräldrar kan vara en traumatisk upplevelse.
Situationens svårighet förstärks om man från andra källor får veta att ens mamma inte ville ha dem. Vem kunde ha tröstat Eva Armini om hon hade använt sitt sommarlov till att förlåta de många fel som hon begåtts på grund av hennes svåra början? Det enda som är fel är att Armini gör det precis baklänges.
Att adoptera henne från födseln öppnar dörren till hennes berättelse, som innehåller så mycket mer. Hon letar uppenbarligen efter svar på frågan om varför hennes mamma bestämde sig för att adoptera henne så snart efter födseln. Särskilt för att hon kan läsa om sina biologiska föräldrar i veckotidningen, där hennes modellmamma ofta gnäller upp kuvert och hennes pappas rapporter från olika delar av världen fyller de tomma sidorna.
Eva Armini berättar historien om sin barndom i en familj där hon aldrig kände att hon hörde hemma med en lätt beröring och en frånvaro av känslor. Men hon kommer inte att ta med sig några ånger. Hon sätter ingen i vägen för vägen. Istället förenklar hon allt till tanken att hon hatar sin mamma. Vem kan verkligen rädda en tjugoåring för att hon inte vill ha barn?
Hennes biologiska mamma spelar en så liten roll i berättelsen att hennes syskon ständigt bråkar om vad som hände, men det verkar inte som om Eva Armini någonsin pratade med henne. Pappan möter henne så sällan att de har konstant, livslång kontakt. Men även han har svårt att svara på frågan om varför Eva adopterades bort.
Eva Armini använder detta till sin fördel snarare än att sjunka ner i avgrunden av okända svar. Hon låter fortfarande full av förundran och lust när hon berättar om sina äventyr i Frankrike och Afrika. Hans berättelse, full av märkligt anmärkningsvärda sammanträffanden och möten med en lång rad moderna kändisar, får mig att tänka på den förlorade Hundraring-boken.
Jag har ingen aning om hon valde baklängesmusiken på egen hand, men den passar perfekt. Det blir en härlig stund i hängmattan när alla är närvarande. Eva Arminis sommartal klingar för ihåligt. GP:s Nina Morby berättar att lyssnarens sommarvärd, Eva Armini, berättar en historia som är fängslande men som går för snabbt.
“Det kommer att bli ganska överraskande. Istället för att försöka ta till sig allt hade Eva Armini tränat på att hålla sig stilla under de mest spända scenerna. Enligt Aftonbladets Wolfgang Hansson, som skriver att musiken passar som hand i handske, är Arminis Sommarrequiem en tragedibästa lämpade sig för en öm stund på galgen.
“Hennes berättelse, fylld av ovanligt slående sammanträffanden och möten med en lång rad moderna kändisar, får mig att tänka på den försvunna Hundraårsringen.”DN:s Matilda Arborelius menar att Arminis berättande är bl.a. det bästa med ljud. “Armini har en stadig och avslappnad sagoberättarröst som bara rycker när hon diskuterar adoptivismens död.”
Lyssna på barnens sommarsaga om att bli utstött och söka svar på frågan “varför”. Hon föddes utom äktenskapet efter andra världskriget av föräldrar som bestämde sig för att överge henne. De var riktiga medborgare i samtiden. Som ung slog Eva Armini vågor i utbildningssamhället genom att etablera en av de första friscoskolorna på Gotland.
När jag var gammal nog att förstå, vid fem eller sex års ålder , berättade min adoptivmamma att jag hade varit en “lead” i ett annat barns raserianfall. En mamma som aldrig ville ha mig. Ola Hemström, producent Du kan lyssna på poddar, nyheter och direktströmsradio på ett och samma ställe med Sveriges Radio Play. Hon föddes utom äktenskapet efter andra världskriget av föräldrar som bestämde sig för att överge henne. De var riktiga medborgare. Som ung slog Eva Armini vågor i utbildningssamhället genom att etablera en av de första friscoskolorna på Gotland.
Från Eva Arminis Sommarprat:
En mamma som aldrig ville ha mig. Ola Hemström, Producent Författarens redogörelse för hanr resa från hemlös ungdom till Augustprisnominerad. Teman ung kärlek, ensamhet och gemenskap i den fiktiva världen av “Yani” utforskas i författarens debutroman. Boken nominerades till Augustpriset för sin subtila men effektiva skildring av vardagen i Alby i Stockholm. Uppföljaren “Abow” släpptes i maj.
Tensta Konsthalls textpris tilldelades Nora Khalil, som också var finalist i tävlingen “Världens bästa poet”. Hon är nu fri från sina uppgifter som lärare och kan ägna sin tid åt att skriva och hålla presentationer. Annars bar bokhylla.” Exekutiv producent: Samuel Sjöblom Du kan lyssna på poddar, nyheter och direktströmsradio på ett ställe med Sveriges Radio Play.
Eva Armini adopterades vid 21 års ålder; under hennes barndom var “adoptivbarn” hennes primära identitet. Årets sommarläsningsurval från P1 avslöjar hur författarens adoption format hela hennes barndom och de svårigheter hon mötte av att återförenas med sin biologiska pappa. Jag brydde mig inte om vad du hade att säga eftersom jag var en individ och skulle skapa mitt eget liv .
I sin sammanfattning förklarar hon att “Jag är adopterad” blev min identitet. Bebis föds mellan 10 september och 20 september till unga, kärleksfulla föräldrar från en bra familj som söker adoption; sjukvård som tillhandahålls direkt av BB. Det var vad jag såg i en annons i tidningen Husmodern 1946;
Annonsen handlade om Eva Armini, som nu är 76 år gammal. På torsdagar, inför Lyssnarnas sommarfestival 2023, berättar hon om sitt livs historia, inklusive sin uppväxt som adoptivbarn i Sverige under hela 1940- och 1950-talen. De biologiska föräldrarnas önskan att Eva skulle adopteras ut direkt efter ceremonin gick inte i uppfyllelse.
Istället väntade bebisen 21 dagar i en reselåda som fungerade som ett tillfälligt hem tills hennes adoptivmamma anlände till Torp med en resväska full av förnödenheter för att ta henne till sitt nya liv på rebro. Adoptivfamiljer upplever ofta en stenig barndom eftersom de vuxna i familjen slåss och modellerar dåligt beteende. Eva får reda på att hon inte är deras biologiska barn när hon bara är fem år gammal.
Tar kontakt med sin pappa efter många års mellanrum
Genom sin adoptivmamma får Eva dock ett gott intryck av sin biologiska far; hon tillbringar hela sitt liv i hopp om att få träffa honom. Hon har en bra uppfattning om vilka hennes föräldrar är och kan hänga med dem i tabloiderna tack vare att hennes pappa är journalist och hennes mamma är modell.
När hon som ung studerar i Göteborg vänder hon sig in och lyssnar på sig själv; hennes pappa välkomnar hennes hem med öppna armar i Stockholm. Eva borde veta att hennes föräldrar var tillsammans i två decennier innan de skilde sig och fick barn; hennes far har sedan dess fött tre döttrar.
Eva Armini säger: “Vi höll i kontakt så länge han levde, även om han blev allt mer tillbakadragen och avlägsen från slutet.” Eva, som blev känd inom utbildningsvärlden under hela sin lärarkarriär som grundare av en av de första frisbeeskolorna, tänker tillbaka på hur hon som barn alltid ville vara långt borta och längtade efter en trygg plats att kalla hem. Insikten börjar sakta gå upp för mig att jag aldrig riktigt fick chansen att vara ett barn.
Mitt hem var en hållplats där jag klev av tåget; Jag kom dit av en slump efter att ha blivit deponerad där av en slumrande främling. Jag brydde mig inte om vad du hade att säga eftersom jag var min egen person och skulle skapa mitt eget liv. Som hon uttryckte det den sommaren blev “Jag är adopterad” min identitet.
GP:s Nina Morby berättar att lyssnarens sommarvärd, Eva Armini, berättar en historia som är fängslande men som går för snabbt. “Det kommer att bli en överraskning. Istället för att försöka ta till sig allt hade Eva Armini övat på att hålla sig stilla under de mest spända scenerna. Enligt Aftonbladets Wolfgang Hansson, som skriver att musiken passar som handen i handsken, är Arminis Sommarrequiem en tragedi som passar bäst för en öm stund på galgen.
“Hennes berättelse, fylld av ovanligt slående sammanträffanden och möten med en lång rad moderna kändisar, får mig att tänka på den försvunna hundraårsringen.” DN:s MatildaArborelius menar att Arminis berättande är bland det bästa med ljud. “Armini har en stadig och avslappnad sagoberättarröst som bara rycker när hon diskuterar adoptivismens död.”
