Andres Lokko Fru – Andres Lokko förlorade mycket på 2010-talet, inklusive en make, hans nykterhet och den envisa musiksnobben han hade blivit. I sin bok “LOKKO 2010-2019” skildrar han sitt eget liv, trots den personliga turbulensen, i en bifigur. Andres Lokko hade turen att kunna fly från den engelska popkulturen som format honom under hans år som ung i London från 2006 till 2012.
Han skulle se Damon Albarn förbi med sin dotter på skolan om mönarna, Paul Simonon bredvid Tesco som ståppade och kissade en avokado, indiepopgruppen Saint Etienne som var sin frisör, och musikproducenten Brian Eno som levde i den basen som gjorde honom. Inget mindre än en dröm, egentligen.
Gullmarsplan, 53-åringens bakgård sedan några år tillbaka, fungerar nu som hans utsikt snarare som kyrkogården. Systemföretaget. Jag är Pantbank Sefir. Bajen-haket, bredvid platsen där hammarbyarna skulle lägga ner sina redskap för matcher före Corona, och den där glasgrottan på Torget med billig, billig bensin.
På grund av dess närhet till Globen, Tele 2, Slaktkyrkan och Hovet – som Andres Lokko kallar “isstadion” – där han har sett många kända artister uppträda, som Rihanna, Motörhead och Mr. Fingers – kan vi också utesluta popup-fönster från detta område. “Men till vilken dag?” Är det någon i Reeperbahn som känner till några sedan länge förlorade släktingar som bor i området och köper fruktträd?
Både för att han snart blir pappa och för att reinkarnation kommer att inträffa “nu eller aldrig.” För Resume.se diskuterar han sitt förflutna i “mediesmeten”, sin vistelse i London, Med bara 10 dagar kvar i London kommer Andres Lokko att vara fullproppad under de kommande två dagarna.
Det känns både spännande och tråkigt eftersom jag har varit borta länge. Det verkar så monumentalt, men jag är inte säker på om det är en fråga om ålder eller inte. Jag har svårt att lämna livet som jag själv levde olika sätt. Hans Stockholmsbostad skiljer sig mycket från hans lägenhet i London, säger han.
Oavsett om jag önskade det eller inte, stod jag i centrum för medias uppmärksamhet. Jag var medlem i en grupp vars uppgift det var att ta reda på vem alla tyckte var mest attraktiv. När jag flyttade runt mitten av 2000-talet upplevde jag det här minnet för första gången.
Att vara känd var viktigare än att skriva bra. Istället för journalister fanns bland oss vi profiler som skrev individuellt. Det störde mig att fokus flyttade från texten till ett enda tecken. Enligt honom har någon uppdaterat profilbilden idag. Jag tänkte att du kanske skulle vara intresserad av att veta att det har skett en del förändringar på tidningen.
Läsarna lockas av det engagerande skrivandet och rapporteringen. Vi har bestämt att vi inte längre ska betala för nyheter. Denna utveckling är naturlig. Kanske banade 2000-talets välkända oro och ångest väg för detta. I ett försök att uppnå samma mål ägnade tidningarna sig åt en hård konkurrens med bloggare.
Även om det kan se ut så ibland, är internet faktiskt ganska organiserat. Tidningsspalter är idealiska för långa reportage. Kolumnerna har samma dragkraft. Planerna är hopplösa utan det. Aldrig! Efter att han bestämt sig för att komma tillbaka märkte han att telefonen ringde två gånger.
Jag tänker ägna mig åt intressen som att skapa radio- och tv-program, som inte var tillgängliga för mig i London. Det kommer att bli samtal, men jag tänker inte spilla bönorna än. Just SvD-manuset är spikat på den tiden. Ändå är det meningen att han ska ha sin första föräldraroll också. Det viktigaste är Hans hus.
Mamma är inte precis en ensam arbetare i London. Men jag måste också nå en viss punkt innan jag kan göra överföringen, och det tror jag att alla gör efter att ha bott utomlands i fem år. Det krävs så mycket. Du har flyttat mycket, bytt vänskapskrets och fått nya rutiner, enligt den nya staden. Hittills har jag inte lyckats ta mig ur det. Det är nu eller aldrig. En blandning av glädje och “vad var det jag sa?” är en vanlig reaktion när en stadsbor kommer tillbaka. Något med Stockholms kaxighet är det.
Efter att ha tillbringat tid i London, hur skulle du sammanfatta det?
Många privata hyresgäster. En ny väg har dykt upp för mig personligen och professionellt. Att skrika och smälla på den stora trumman är inte alltid nödvändigt. Att tala tydligt gör faktiskt ens budskap mer effektfullt. Där det inte är viktigt att vara roligast i klassen går det utmärkt att skriva om saker som intresserar mig.
Det handlar om en frutoprocess, är det sig?
Jag var en av de svenska mediepersonligheterna i allra högsta grad. Jag antog rollen som en seriekaraktär som inte kunde ändra sin identitet. Att lämna Stockholm i köttet var en underbar upplevelse, om än bara tillfälligt. Det hade blivit någon annan. Jag var inte en av de misstänkta.
Enligt honom har det varit omöjligt att hänga med i allt som hänt hemma, även om Andres Lokko kunde karakteriseras som en mediejunkie. Något som individer har lagt insatser på. Ändå har jag svårt att avstå från att diskutera det, trots att det är obehagligt och jag faktiskt har vanärat mig själv. Rebecca & Fiona och Håkan Juholt är båda lika spännande för mina engelska vänner. Eftersom det är samtalsämnet varje gång jag slår på tv:n väljer jag att se BBCs frågestund snarare än SVT Play.
Brit, vad håller du på med nuförtiden?
Jag måste ha minst tre iPad-prenumerationer på brittiska tidningar. Det är mycket viktigt att älska brittiska dagstidningar, men en anmärkningsvärd kontrast är att journalisterna har mer än bara ett expertområde. Även fredagens humoristiska skokräm och modeexperters kritik kan skrivas av samma person som räknar de brittiska rösterna.
En gränsövergång oroar mig. En högre grad av säkerhet säkerställs. Enligt den svenska tidningen, ju mer du läser, desto mer blir du motiverad och inspirerad, och desto mer tid får du att skriva. Intryck skrivamet är viktigt. På så sätt har Andres Lokko utvecklats personligen som journalist. Att inte bli antagen till journalistskolan var ett stort bakslag för honom, så han tänker fortfarande på sig själv som en författare först.
Jag är ansvarig för ett journalistiskt gymnasiekomplex, inte ett akademiskt. Jag tror fortfarande att jag behöver bygga upp mig själv och skaffa mig en utbildning efter den här svackan. Mina flygföräldrar från Estland har alltid pratat om vikten av utbildning och att göra vad man vill. Jag grät mig till sömns efter mitt avslag på antagningen till gymnasiejournalistik. Jag sökte först instruktören.
Hans tränare Jan Gradvall hade turen att få honom att spela på olika bänkar. Han sa till mig att om jag kunde skriva lika bra som jag pratar skulle jag kunna bli en framgångsrik journalist. När Aftonbladet hörde av sig för att se om jag var intresserad av att bidra till deras utgivning kom min tur.
Det har bara hållit i sig sedan dess. Efter tjugoett år som författare satte Andres Lokko äntligen sina samlade texter i bokform. Berätta om intervjun som gjorde störst inverkan på dig. Även om han säger sig vara pressagent undviker han egentligen bara att göra allt som journalister är skyldiga att utföra.
Detta är en stor gåta för honom. Hur det än må vara, skickade vi en journalist för att träffa honom i New York. Efter intervjun lät han som att han pratade med en bok: han ringde och knorrade. När Lou Reed visades där ville han bara prata om sin nya bas.
Intervjun gav inget resultat.
Senare, när Lou Reed besökte Stockholm, dök en annan möjlighet upp. Jag kunde träffa honom eftersom jag tog det enklaste sättet. Han satt på en sten, hans solglasögon prydda med mörka nitar. Min första fråga fick honom att fråga:
“Varför tror du att jag skulle dela min kärlek med någon som du?” Jag suckade, kanske för att mitt intresse är så starkt. Efter det fortsatte han att avbryta mig i femton minuter när jag försökte lyssna på musik. Förutom en fråga där jag var tveksam till att svara med “wow”, kunde jag inte ge ett svar.
Om så är fallet, vad gav upphov till stycket?
Det var verkligen en vinst för företaget, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på det. Det är därför jag aldrig kommer att glömma det. Son till Ago Lokko och hans hustru Silvi, som båda flydde till Sverige från Estland när Sovjetunionen invaderade landet, Lokkos föddes i Sverige.
Föräldrarna träffades i Stockholm och flyttade till Torshälla, där Lokko föddes, efter att pappan fått jobb på Nyby gård. Han gick på Estniska skolan under uppväxten i Viksjö, Järfälla kommun, och var bland annat klasskamrat med Kristian Luuk. Lokko började sin journalistkarriär på Aftonbladet och har skrivit för Pop (som han också var med och startade), Bibel och Ultra.
Han var värd och producerade musikvideon “This Is Our Music” på MTV. Dessutom var han från 2000 till 2002 medlem i den sjungande webbgruppen Feber tillsammans med Mats Olsson, Lennart Persson och Jan Gradvall. I manegen med Glenn Killing, NileCity 105,6, Percy tårar, och filmen Fyra nyanser av brunt är alla tv-serier som Andres Lokko har varit med i som en del av Killinggänget.
Lokko skriver nu musikrecensioner och popkulturspalter för Svenska Dagbladet. Vidare har han varje vecka en krönika i tidningens nyhetssektion. Det årliga Nordic Music Prize är även hans uttryck som juryordförande. Den 18 juni 1994 och 20 juli 2010 gästade Lokko Sveriges Radios Sommar i P1-program. Tillsammans med Kristian Luuk var han värd för 2012 års podcast Luuk & Lokko.
