Robin Calmegård Handikapp – Den populära radiovärden Robin Calmegrd har rönt framgång med livesändningar från sin studio. Många människor är fängslade av händelser som utspelar sig på baksidan av radiomottagare.Robin, som är 155 centimeter lång, har åtta fingrar och en stor del av självdistans, sprider kunskap om hur det är att födas in i en kropp som inte är som alla andras.Född den 19 mars 1986, Robin Pierre Siurua Calmegrd är en ledande figur i den svenska radiobranschen. Han arbetade tidigare på radiostationerna som kallas Lugna Favoriter.
Över 120 000 människor följer Robin på tiktok.Calmegrd var tidigare programchef på radiostationen Favorit 103,9 i Södertälje. Jag har alltid kämpat med att tänka visuellt. Om historien behövt återberättas som samma, mest värdelösa ögonvittnesbevis som någonsin presenterats i en svensk mordrättegång, hade jag varit den som höll andan.
Om jag ber dig beskriva ditt dagliga boende kommer du med största sannolikhet att lägga upp en bild av ditt hem på internet. Nästan som om du faktiskt var där kan du se gräs, trottoarer, möbler och trädgårdsmästare runt omkring dig. Utan att slå ett öga kan du beskriva färger, texturer och små detaljer i en gobeläng eller blomsterarrangemang. Jag fungerar bara inte så.
Det är inte som om jag är helt omedveten om estetiken i mitt eget boende. Jag tror att jag skulle kunna beskriva det väldigt bra. Jag kan dock inte ta upp den bilden särskilt övertygande och skulle istället beskriva rummet utifrån vad jag vet om det. Efter åtta timmars fnissande och krånglande med den märkta hönsflugan på IKEA-duken framför mig har jag en ganska bra uppfattning om hur en stad ser ut med sina åtta ljus och svarta, runda knoppar.
Jag vet att lamporna i taket är starka eftersom jag satte dem där efter att ha tagit bort fenestrationen själv. Det finns alltid en tryckt kaffemugg på mitt dagliga skrivbord eftersom min man inte låter mig bli av med den när arbetet blir stressigt. Jag förstår allt som finns där, men jag kan inte sätta ihop det framför mig.
Kanske beror det på att mycket programmering och mycket kommunikation sker i skriftlig form, som båda kom långt innan persondatorns tillkomst. Jag kanske kan ge någon form av diagnos. Det kanske är dags att börja träna. Eller så är jag dömd att spendera resten av mitt liv på att tänka i Wikipedia-format.
Det är viktigt att “VISUALISERA” sitt ideala jag. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har hört lärare och motiverande talare ge dessa råd genom åren. Att hela tiden påminna sig själv om sitt yttersta livsmål genom att hålla en bild av det framför sin cerebrala neocortex så att det kan fungera som en kompass för att ta bra beslut hela tiden.
Det kommer garanterat att fungera för de som kan ta sig igenom det (jag är lite avundsjuk på de som kan), men det gör ingenting för mig. Ekonomiska mål (Excel 3) eller bara köra runt och hoppas att ödet tar mig någonstans trevligt är båda sätten som jag finner mest tröst.
Det har aldrig funnits en traditionell mental bild av en målstolpe i mitt huvud, men det har funnits mål, och det har alltid funnits drömmar. Om 17-årige Robin hade fått drömma i vanliga fall, skulle han utan tvekan ha kartlagt fyra nästan ojämförliga livsmål:
Starta ditt eget företag
Och nu sitter jag här, så centralt man kan komma in i stadens hjärta från en Södermalmslägenhet. Jag jobbar inom radio, och närmare bestämt på stationen jag har drömt om i flera år. Varje dag sedan jag var liten har jag träffat de kollegor jag har vuxit upp med. Jag har drivit företag under en lång tid nu och levt ett ganska normalt liv utan några ninja-upptåg.
Jag har lagt ut allt till försäljning och funderat på hur underbart det skulle vara att flytta hit till vintern, men ikväll insåg jag att allt jag hoppats på sedan jag var tonåring äntligen har gått i uppfyllelse. Jag tillbringar det mesta av min tid mitt i det, och det är bra för min hälsa att jag gör det.
Det var i augusti 2007 som jag övertalades att testa “det nya” som så framgångsrikt hade hållit mig sysselsatt under sommaren av sociala medier-pionjären och LunarStorm-grundaren Rickard Eriksson.Jag var knädjupt i lanseringen av en ny radiostation i Södertälje med allt vad det innebar, och jag hade helt enkelt inte tid att engagera mig i en internetodyssé som skulle göra mig trasig och ensam inom några månader.
Att hålla kontakten med vänner har aldrig varit lättare än att använda MSN Messenger. Men på söndagskvällen bestämde jag mig för att prova och anmälde mig för att ta reda på vad allt tjafs handlade om.Det fanns ingen kärlek vid första ögonkastet; sanningen.
Exakt tjugo år har gått sedan den där söndagen, en tredjedel av mitt liv, och jag tycker fortfarande att ordet “fejjan” är både magiskt och oroande. Det finns massor av studier om effekterna av sociala medier och betydelsen av likes, kommentarer och den distinkta röda pilen som pekar uppåt.
Hur Facebooks algoritmer påverkar våra känslor och de beslut vi fattar dagligen, och hur hela presidentvalet avgörs av vad Mark Zuckerberg och hans team bestämmer sig för att prioritera i nyhetsflödet. Sinnet snurrar. Samtidigt tänker jag på de fem av mina vänner och bekanta som aktivt har valt att avstå från sociala medier. Var bor de just nu? Vad exakt väcker deras intresse? Vad gör de med HELA TIDEN.
I september 2011 skrev jag ett blogginlägg med titeln “Vill vi verkligen bli mer sociala?” som svar på Facebooks stora uppdatering. Jag kan fortfarande känna att jag sveps upp i känslan av att den digitala sociala världen håller mig hårt, trots att mycket har förändrats sedan dess och att vårt beteende verkar lite mer normalt nu.
Att ständigt bombarderas med data om vilka andra människor är, vad de gör och vad de tycker ger mig en oroande känsla av total överbelastning. Vilken tid skriver män av för dagen? ha! Det är omöjligt att göra, din dumma person. Det finns ingen där. Sömmarna skaver, men det är infet att ta av tröjan.
Med detta sagt är jag tacksam för möjligheten att få följa med dig på denna resa. Jag föddes precis tillräckligt sent för att minnas (och, för att vara ärlig, sakna) livet före sociala medier, men tillräckligt tidigt för att förstå den förändring vi för närvarande är en del av. Jag uppskattar de omtänksamma inläggen, de intressanta länkarna och, med rimliga skäl, de bedårande fotona på dina barn, husdjur och andra nära och kära. Och jag tror att det som skapar bara är någon form av sund självbevarelsedriftsinstinkt.
Om jag fortfarande är fast i Facebook efter ytterligare två decennier, kommer jag nästan säkert att skriva ett liknande konfliktfyllt och dystert stycke om hur det var bättre förr och hur vi snabbt befinner oss i internettrollens klor. Sammanfattningsvis: tills dess! Det betyder att S och MP har kommit överens om att göra gymnasienärvaro obligatorisk. Mycket överraskande, men det ger mig viss anledning till oro.
Det minskade utbudet av alternativ har äntligen kommit. Policyn som förutsätter att alla ska betala in sina skatter på samma sätt. Gustav Fridolin spår att skolan kommer att bli “en jämlik skola”. Egentligen säger jag det.
Efter några år av fruktansvärd skolmobbning, mobbning och trakasserier, och med mitt eget företag som ger mer i vägen för vinst och stimulans än något av de två gymnasieprogrammen jag provat på, bestämde jag mig för att ta steget och gå in i verksamheten för mig själv. Sedan jag nyligen fick mina visdomständer borttagna och planerade en större benoperation har resultaten blivit marginellt bättre. Jag har inte slutat tänka på den där dagen i december 2003 för en hel sekund.
Träningsgymnastik passar inte alla. Vissa människor måste göra något annat efter två decennier i skolan. En del människor känner sig redo att testa arbetsvärldens vatten, medan andra föredrar att ta ett eller två år för att räkna ut sina livsmål. Det är omänskligt att tvinga dessa unga människor, enligt lag, att tillbringa sina dagar på en plats där de inte känner sig trygga eller välkomna.
Gör det enklare att fly, däremot. Mycket rigorös grundskolans läroplan.Satsa på praktikplatser och lärartjänster, och viktigast av allt, ge dig själv chansen att återgå till studierna när ditt intresse för att göra det återkommer (som det gjorde för mig vid 25 års ålder). Det skulle ha gjort skolan till en mycket mer stressig miljö för både lärare och elever.
Det är uppmuntrande att höra att S och MP vill minska klassstorlekarna, öka antalet lärare och förbättra deras löner, men lärare borde få arbeta i skolor som verkligen utbildar sina elever snarare än att reagera på störande beteenden. Allt annat är stötande för dem, deras studenter och den skattebetalande allmänheten.
