Py Bäckman Sjuk – Marie Elisabeth Ulrika Bäckman (Py) Marie Elisabet Ulrika Bäckman, mer känd som Wennborn, är en svensk författare och textförfattare som har bidragit till verk över genrer. Hon föddes den 5 juli 1948 i Solna församling i Stockholms län. Hon är också en blivande pianist och musiker.
En blivande affärsman, Karriär Bäckman föddes i Solnas Karlbergs slott men uppvuxen i Iggesund, i Hälsinglands län. När hon bara var tonåring hörde en talangscout henne sjunga i ett lokalradioprogram och gav henne en chans.
1957 gjorde hon tv-debut efter att ha blivit upptäckt av Lennart Hyland och medverkat i det svenska programmet Stora famnen. Efter att tv-programmet avslutats gick hon på en böjare och blöt i andras bassin. Hon bestämde sig för att solglasögonbågar var för avslöjande på 80-talet och började lyssna på rock istället.
Hon gick på Borgarskolan i Stockholm 1963–1964, där hon studerade drama under Calle Flygare och Gösta Terserus. Senare, på 1970- och 1980-talen, samarbetade hon med shamangurun Dan Hylander.
Hon och hennes pojkvän lyssnade på CD:n Last Reunion av Raj Montana Band och blev imponerade av låtarna. Efter upplösningen av sitt band 1988 började hon en solokarriär. Clarence fwerman (tidigare medlem i Raj Montana Band) och Mats Wester (som båda har arbetat med henne tidigare) samt Micke Wennborn har alla bidragit till hennes soloarbete. dök också upp som gäst.
Bäckman har också varit produktiv som textförfattare och har samarbetat med en rad konstnärer inom detta område. 1988 användes Tommy Körbergs komposition Stad i ljus för att vinna Sveriges Melodifestivalen, och låtens melodi har sedan dess bearbetats till en psalm.
1993 började Bäckman arbeta tillsammans med Mats Wester för att bilda bandet Nordman; han förblev medlem i bandet som textförfattare fram till 1998, då medlemmarna bestämde sig för att gå skilda vägar.
Hon tackade dock nej till ytterligare samarbete vid 2005 års Nordmans organisation och ersattes av Dan Attlerud. Det nya albumet “Korsväg”, som hon samarbetade med Nordman på, släpptes 2010. Texterna till “Gabriella” av Stefan Nilsson och “Koppngen tonsatt” av Per-Erik Moraeus skrevs av Bäckman till Kay Pollak-filmen “S som i himmelen” (2004). Hon har också översatt shower som “Chicago”, “Evita” och “Garbo the Musical”.
Bäckman skrev färska psalmer för Svenska kyrkan och förlaget Verbum 2004. Py Bäckman komponerade musiken till sommarens TV-serie “För alla ldrar” 2009. Bäckman assisterade som stuntartist i rollen som “Mormor” i ett av outtaken.
Hon sjöng en låt som hon skrev tillsammans med Micke Wennborn som heter “Magisk stjärna” för Melodifestivalen 2010. Hon utvecklade sin egen strategi i den fjärde omgången av turneringen och slutade på en åttonde plats.
Hans framträdanden på ANC-galan på Scandinavium och på turné i Sverige och Finland med jazzbutiken Jukka Tolonen är också anmärkningsvärda. Helena ‘vi Bäckmans mor, Py Bäckman, är matriark i familjen Bäckman.
Två dagar innan han faktiskt visade där, mailade Stefan Nilsson mig lite musik: Py Bäckman, en svensk musiker, skrev ett brev för att muntra upp medmusikern och ALS-patienten Stefan Nilsson. Efter det slog han henne och lät sin dotter skriva inuti.
Två dagar innan dess mailade han ett nytt brev som han redan skrivit. Rocksaxofonisten Py Bäckman har spelat med Raj Montana Band och var en del av Café Operas lineup på 1980-talet, då musiker som Johannes Brost och Mats Ronander uppträdde där.
Py Bäckman fyllde 75 år idag och har slängt iväg. Hon tillbringar hela året i sitt gamla sommarhus i Stavsnäs och planerar att ha sin kommande bröllopsmottagning i värdshuset i Sandhamn. Att vara 75 år är fantastiskt.
Hon vet inte sin exakta ålder och planerar inte att gå i pension när som helst snart. Det verkar omöjligt att nå 75 års ålder. Kanske har andra haft framgång där jag har misslyckats. Jag tänker dock fortsätta jobba hårt ändå.
Just nu koncentrerar jag mig på att komponera musik. Men det blir ingen mer spänning där; Jag har helt enkelt inte tid. Jag koncentrerar mig på det som gör mig glad, vilket är att göra något användbart.
Här tar Py Bäckman sikte på musikern och skurken Stefan Nilsson, som nyligen lämnat ALS. Han mailade mig en helt ny låt som han precis hade skrivit och spelat in två dagar innan vi äntligen träffades personligen.
Det var väldigt imponerande att han komponerade musik för att passa ihop med en av mina dikter, tyckte jag. Han gick till jobbet dagen efter trots att han kände sig sjuk. Jag skickade ett lugnt meddelande till honom och trodde att det skulle muntra upp honom.
Efter det smetar han in den och bjuder in sin syster Jossan på en kyss. Frågan “vad tycker du om det här?” skrevs på danska av honom. Dessutom fortsatte han att spela meningslös musik vid dessa tider.
Att hålla stilen med Stefan Nilssons skana
Py Bäckman berättar att Stefan Nilssons drivkraft och lust har sitt ursprung hos henne. Det är en enorm summa, därför är det inte svårt att göra. Samtidigt är det ganska irriterande. Hur mycket potential dödandet hade förvånar mig.
En önskan att skapa musik även i döden drev honom. Jag kommer att sakna att ge honom fruktfat. Det är tufft att bli så gammal som jag är; män börjar dö, men du måste försöka hålla dig vid liv. Men man måste nu förlita sig enbart på sina egna resurser.
Var med och anteckna “Gabriellas sång”. Stefan Nilsson och Py Bäckman skrev låten Gabriella sjöng i filmen So as in heaven. Hon minns med glädje deras samarbete. Att arbeta med en fantastisk kompositör som är öppen och mottaglig och känslomässigt skarpsinnig är alltid glädjande.
Efter att ha tillverkat selen insåg vi att den kunde vara användbar. Eftersom musiken var filmens höjdpunkt spelades den upp som en enda lång kontinuerlig video. Det var en enorm affär eftersom regissören hade skrivit den delen specifikt för Helen Sjöholm.
Kuppen i Mellos ord till resten av mänskligheten: “Fuck you all”. I år är det 35 år sedan Tommy Körberg vann Melodifestivalen med “Stad i ljus”, en låt också signerad Py Bäckman. Då insåg hon dock att hon inte var på topp inom sitt område och därför skickade hon in sitt arbete till “Stad in ljus” under pseudonym.
Tajmah var inte den bästa, men jag visste att jag skulle få ett samtal från branschen, så jag skickade in den under falskt namn. Mitt alias var Laykaf Ap, vilket betyder “Fred och jävla er alla” på mitt modersmål svenska. Det är inte helt klart varför, men Py Bäckman och hans kumpaner är säkra på att det inte kan vara sant.
Oväntat okända systerin hund
Mitt i kaoset bestämde sig Py Bäckman för att försöka ta reda på vem hennes far var, och hon gick med en grupp forskare på ett hemligt forskningsuppdrag. Det var bekvämt där. Hennes matcher var bland annat en välkänd syster som delade samma pappa.
Jag kände direkt igen någon form av slapstick. Tyvärr är systerhunden ganska sen hemma i år. Hon blev plötsligt sjuk och höll på att krama om halsen. Hon försökte få hjälp men skickades till en naprapat istället.
Det visade sig vara utbredd lungcancer och hon gick bort en månad senare. Jag vet att det är tråkigt, men hon var en så underbar person att jag försöker övertyga mig själv om att det var mitt öde att träffa henne.
Det jag har lärt mig av att bo här är att varje dag är värd att fira. Det är bäst att bara leva i nuet och inte oroa sig för framtiden för mycket, eftersom man aldrig vet vad som kommer att hända.
Mödrar och döttrar delade glas champagne och önskade varandra lycka till när det nya året började.
Allt var lugnt och avslappnat. Femton dagar senare hade Py Bäckmans mamma gått bort och en stor sorg hade satt in. I slutet av 1990-talet kom döden i tunnorna över de närmaste Pys. Släckning efter släckning övergavs landet och till slut fanns bara Py kvar.
Mamma Inga gick därifrån efter ett fruktansvärt bråk. Efter sin tredje hjärtinfarkt gav hon upp. Alla mina förfäder dog i 70-årsåldern av olika former av sjukdomar. Mamma blev 70 år och fyra månader gammal.
Vid 70 år och två månader är det nog snart min tur. Det är dumt att tänka så, men vad ska man göra åt det? Py säger åt oss att hålla det i våra hjärtan, hälften på skämt och hälften på allvar. Hon och Inga pratade ofta.
Py var ensambarn, och Inga var endabarn. De delade ett hem och var närmare symbionter än föräldrar. Därefter jonglerade de alla höjder tillsammans och på nyårsafton 1997 satt två av dem på Pys glasveranda i Värmdö för att önska varandra lycka till.
GLDJEN VAR STOR och Inga var i toppkondition. Hon stannade över nyår och kom hem den 50:e i månaden, men hon var sjuk och fick snabbt återvända till Iggesund när kompisen Py ringde. En läkare varnade för att läget var kritiskt eftersom ingen hade tagits in på Hudiksvalls sjukhus.
Jag slängde allt jag kunde ta med händerna. Jag satte mig vid min mammas sida på intensiven efteråt. Hon började snabbt slå runt med armarna. Det är det sista jag kan minnas. Det var som att se någon försöka ta sig upp från en isvak. Jag slocknade helt. Överkligt! Döden är en börda för de levande. Självöverstyrning också när man inser att tiden är inne. När Py kom hem några dagar senare låste hon upp kungens kammare.
Det låg en grön säck som Ingas mamma hade gett henne några dagar innan. Jag drack soppan fast jag tyckte att den smakade lite. Allt påminde henne om den spanska sjukepandemin som bröt ut runt tiden för första världskriget.
Min mamma var 18 eller 19 vid den tiden. Hon tog sig ur det, men andra kunde vakna upp levande ena dagen och dö nästa. Landskapet var vackert och kyrkklockorna ringde varje dag. Skrattande, men döden är ännu mer så.
Obegripligt slut: PY KONSTATERAR ATT ingen fattar.
Alla behöver bara acceptera att det är så här livet är, men jag har haft svårt att göra det. Döden verkar alltid smyga sig på oss. Jag är förvånad över hur snabbt livet går och hur lätt allt kan ta slut. Så lite är känt om vad som kommer att hända. Åh, vad mörkt det blir… Hon pratar ut det och samlar sina tankar:
När mamma var i närheten var det lika enkelt som att sätta ett lås på dörren. En del av mig i alla fall. Jag kommer inte att göra resan till Iggesund längre. Det visar sig att det bor en annan person där. Äppelträdet håller fortfarande fast vid sin Transparante blanche, även om de nuvarande invånarna inte är alltför bekymrade över frukten. Människor som vi har utnyttjat tidigare måste vara synliga och tillgängliga. Mycket har förändrats, men aromerna är desamma.
